Suedi

#Distansklubben

Han vaknade upp och var Suedi.

Mathilda

En fredag i november låter jag mig villigt förföras av den här tramsiga komedin om svenskhet och orten. Idén om att hyra in statister för att agera vänner känns som kul material för en komedi (“jag ska ha 999 kronor per dag enligt teaterförbundet”), hitta 90 miljoner i en kräftbur på en löprunda… not so much. Jag känner mig trygg med att filmen förstår sina egna tillkortakommanden och därför rusar fram i ett rasande tempo, man hinner knappt skrynkla sitt ansikte i avsmak förrän det slätas ut i ett glatt skratt. Såhär efteråt minns jag inte så värst mycket. Filip Hammars tjej skriker något om patriarkatet, Ann Petrén är vinalkis på Strandvägen och när rollfiguren “Tan” gör entré med rena obegripligheter, förstår jag: det här är en film för 14-åriga pojkar i grupp. Rent av deras nya favoritfilm.

En underhållande rulle som faller på den mest ounika scenen i Filmens Historia: den om att neka invandrade inträde till krogen med förevändningen att de har sneakers, och sedan överdrivet artigt släppa fram sällskapet bakom. Det må vara exakt såhär det diskrimineras där ute, men i så fall kan man inte beskylla det för att inte ha blivit porträtterat förr.

3 av 5 utspilld ketchup på canvas

Ola

Detta var ju rätt tramsigt om man ska vara helt ärlig. För det första så är hela premissen väldigt konstigt, varför behöver huvudpersonen massa pengar för att bli svenne? Man hade precis lika gärna kunnat skippa den delen och helt enkelt gjort en film om nån som försökte bli svensk. Det kanske till och med hade tänkt det men insåg att det blev så jävla tråkigt?

Och sen det här med att bli “svensk”, jag vet ifan, är det så stor grej nuförtiden? Vill man va svenne kan man väl vara det? Vill man det inte så går det ganska bra också, aja, vad vet jag.

Men absolut, det är en komedi, men komedier blir ju så mycket roligare om det finns lite igenkänning och det finns ju inte.

2 av 5 konstiga stories

Lisa

Skruvad svensk komedi. Känns ovanligt med så ”amerikansk” style på komedi i Sverige. Är liksom inte svenskarnas stil även om vi kanske gillar att kolla? Så här i efterhand känns det sjukt orimligt och med massa logiska luckor, men det var inte en plåga att se den. Fick några lolz liksom.

Filip Berg (som jag var på fest med när jag var typ 14 och hade sett hipp hipp hora, för han var kompis med min bästa kompis storasyster) var rolig och hans autistiska kompis!

2 av 5 blåa linser

Anton

Från första början, från den lökiga öppningsscenen med frysta bilder, roterande kameror och gevärssalvor, tänkte jag att den här filmen var så nittital. Då var det också massa killar som älskade killig film som gjorde lågbudgetvarianter av sina favvorullar, som kanske skulle verka flashiga men mest såg billiga (och charmiga!) ut. Berättargreppet att aldrig låta karaktärerna andas, aldrig fördjupa sig i ens någonting, och låta hela filmen vara en sån där snabbspolning med klatschigt berättande (till exempel beskrivs krisen i Svenska Akademiens som att Horace fuckade upp) känns också nittital, men används ju fortfarande i många amerikanska filmer.

Vad gäller hela grejen med att bli suedi, så tänker jag att man främst får se det som fond till att larva sig och inte något att ta på allvar - att vara miljonär och heta von Steinberg är ju inte det svenskaste som finns. Det som räddar filmen är istället att skådisarna funkar och att vi bjuds på en så kallad kändiskavalkad, och när Danny Saucedo dyker upp balanserar det härligt på gränsen mellan briljans och totalt fjanteri. Det är alltså en kul film, så länge man inte försöker tänka så mycket, utan bara “hänger med”.

2 av 5 italienska farmödrar