Quo vadis, Aida?

#karantänklubben

Srebrenica 1995.

Anton

Det finns något lite för rättframt över filmen, nästan plumpt. Även en viss avsaknad av omsorg med några detaljer. Aidas söner ser till exempel allt för gamla ut, och holländarnas mustascher tangerar buskis. FN framstår i stort som för fjolliga, vilket är en poäng som skulle gått hem även utan att måla upp styrkan som bestående av fjortonåriga medlemmar i Village People. Det finns också en scen när Aida blickar ut över flyktingmassorna, som trickfilmade sträcker sig till horisonten, som ser ganska B ut.

Förutom det är det stark tobak.

Aida springer alltså en hel film runt och försöker hjälpa sin familj medan ett folkmord är i danande. I detta blottas på ett brutalt sätt hjälplösheten i att vara styrkemässigt underlägsen. De bosniska männens enda möjliga motstånd är att dö tidigare istället för senare. Aidas runtrännande visar också på männens utsatthet. Hennes man och söner kan inget göra, de har ingen makt att förändra situationen. Om någon kan göra det (så hoppas de i alla fall) är det hon. Dessutom tydliggör filmen hur moraliska dilemman ibland enbart är teori: Aida eller hennes familj ifrågasätter aldrig faktumet att de endast försöker rädda sig själva.

Ett intressant spår är att vi får följa hur serberna dokumenterar sin insats. En kameraman filmar allt som generalen pekar på. Detta, förstår vi, ska redigeras och bli propaganda. På ett sätt känns detta övertydligt och platt. Men det går också att tolka som en fråga till tittaren: Vem är det som filmar det vi ser? Varför får vi se just detta? Vad är det som utelämnas oss?

4 av 5 gympasalar

Ola

En intressant film på många sätt. Själva storyn rullar på och även om man kanske misstänker att det inte kommer sluta lyckligt så blir man ändå lite chockad över det riktigt brutala slutet. Man har förhållandevis dålig koll på kriget på Balkan. Man vet att det var ett inbördeskrig och att det uppstod väldigt snabbt. I filmen får man en inblick i det här med att före detta vänner och kollegor plötsligt begår folkmord på varandra osv.

Jag kan dock inte trycka bort känslan av att filmen ändå är väldigt ensidig och lite väl svart/vitt. Man får liksom ingen riktigt bakgrund till att FN är så otroligt handfallna. Jag misstänker väl att serberna hade nån riktig psykopat som general just här men som sagt, jag vet ju att det finns bosniska krigsförbrytare också. Självklart var väl de civila oskyldiga men i många såna här filmer brukar man iallafall få hintar om att allt inte är svart/vitt. Kändes som det saknades lite i denna film.

Men, det var intressant och ändå givande.

4 av 5 gamla elever

Lisa

Är Tecknet på en bra film om den väcker något inom en, får en att känna något? I så fall var detta en bra film! Kommer jag tänka på den i efterhand? Jag satt som klistrad med hög eller måttligt hög puls typ hela tiden. Blev påmind om slutet på Argo som var så jefla spännande. Dock var det mer fruktan än spänning som infann sig här.

Jag tyckte att det var ett välkommet avbrott när Gusse vaknade till mitt i filmen och gav mig möjlighet att pussa på honom och lyssna på hans andetag när han sov tryggt i sängen.

Jag både gillade och ogillade att filmen förutsåg att man kunde sin historia. Vilket jag inte kunde (var väl därför jag ogillade hö hö), trots att jag lyssnat på P3 dokumentär om (snark på mig själv). Dock gjorde det ju filmen kanske mer spännande. Även om jag ju förstod att allt skulle gå åt helvete.

Jag uppskattade att de hade olika scener som ändå försökte lyfta fram individen i den stora massan, frisyrtävlingen och män som radas upp och skickas till sin död. Det var ett snyggt grepp som gör det enklare och hemskare. Jag knöt an mer till individerna än en stora anonym grupp av människor .

Som mamma till en son brast mitt hjärta när en mamma höll handen på sin son som endast var ett skelett. Fyfan så fruktansvärt. Möjligen att filmen var något för vinklad till att FN är idioter med mustasch eller just straight up barn i shorts.

4 av 5 sneakers

Mathilda

2014 var jag i Serbien på semester, bodde i ett ståtligt rum med kalt stengolv och brun inredning precis vid floden Danube. Om dagarna rann glassen nedför handleden sekunden efter att jag köpt den, på marknaden sprang magra kycklingar omkring och gapade i hettan och när värmen släppte sitt grepp om kvällarna satt jag lullig på uteserveringar och drack raki som av någon anledning aldrig kostade något medan jag ögonknullade alla förbipasserade män, lika sexiga som Branne Pavlovic. Och så gick vi på museum när frånvaron av hav blev för olidlig: en lättsam DIY-historia om Tesla, och så militärmuseet: rätt in från Belgrads motsvarighet till hyde park i en oansenlig byggnad som sträckte sig rum efter rum efter rum efter rum, det var en labyrint vi aldrig kom ur, och i takt med rummen vi lade bakom oss stegrades också serbernas förmåga att skildra sin egen förträfflighet under kriget. Det här var deras utrustning, deras vapen, deras män, deras patos, deras seger.

Quo vadis, Aida är en smått fantastisk film. Det jag först misstänker för filmens svaghet omvärderar jag tvärtom till filmens styrka; den är lite hollywood i sitt sätt att jobba med tempo och att skildra ett skeende, lite United 93. Den är verkligen inte art house, även om man kan tro det. Istället ringar den in sin handling, förstår exakt vad den vill säga och jobbar sig fram dit, på ett rent direkt sätt genom att Aida ständigt far fram för att översätta något, eller rädda livet på någon. Loja och bortskämda ligger vi under dyra ullfiltar i soffan och målar upp osmakliga memes av scenerna, “det där är jag i min nya yrkesroll” säger jag om FN’s luddiga bemötande, “i kön till yaki”, säger mitt sällskap när Aida skriker om att hennes familj ska bli insläppt. 200 år utan krig.

Jag har hört om folkmordet i Srebrenica många gånger, ändå kommer det som en chock när de vallas in i rummet med händerna bakom huvudet. Jag trodde det skulle lösa sig för Aida, att hon överdrev sin oro? Men vi får se det fullt ut, krigets fasor. Pappan och hans två söner som tittar på varandra med skräck och tårar, jag kommer minnas det här.

De hade i alla fall varandra.

4 av 5 toblerone - den internationella chokladen, nu med ett stråk av sorg