Nomadland

#karantänklubben

Den amerikanska (mar)drömmen.

Lisa

Trots att jag sjukt nog aldrig varit i USA är jag ändå en amerikanofil, jag erkänner. Jag tyckte om den här filmen, dess vackra foto och den semi-dokumentära viben. Jag känner med Fern, jag avundas hennes frihet och det vackra hon får uppleva. Säga vad man vill om USA men det finns mycket vacker natur att beskåda. Samtidigt tycker jag att det verkar vara en slitsam och ensam tillvaro många gånger och jag vill absolut inte byta plats med henne. Hon finner trygghet i det klaustrofobiska, eller ja, i sitt hem.

Det är fascinerande med ghost towns också, även om det är ett litet inslag i filmen. Jag gillade att man fick mer information längst vägen och att filmen rörde sig framåt, om än något riktningslöst. Så som livet är och kan vara, särskilt för Fern. Vi fick följa henne i ett år och hur det gick sedan kan vi bara gissa. Men kanske ses vi down the road.

4 av 5 Carharttjackor

Anton

Jag gillade den här filmen när jag såg den.

Visst, jag reagerade på den dokumentära känslan och undrade kanske lite varför det var tvunget att vara en spelfilm. Och jag störde mig på att man inte fick höra vågorna skumslå mot klipporna, utan istället tvingades lyssna på någon jäkla pianomusik. Men tonen i filmen kändes rätt, vänlig, mjuk och ändå djup. Och även om många spelar sig själva, är ju huvudpersonen Fern ett resultat av en sjujäkla skådespelarprestation. Jag köpte verkligen hur obekvämt hon tyckte att det var i möblerade, bäddade rum, och kände själv en dragning till det fria, till vidderna, till vägen. Jag upplevde det inte som att hon flydde, utan att hon sökte lugnet. Det var hon som var normal, och alla bofasta som var konstiga.

Efteråt tänkte jag på hur märkligt det var att alla i filmen var snälla. Inte konstigt att man då känner sig mer hemma bland snälla, rättframma, något brutna människor - än snälla människor som upprätthåller en fasad. Men kan verkligen det här nomadlivet vara riktigt så snällt? Finns där inte droger och grav psykisk ohälsa? Finns där inte våld?

Kanske, tänkte jag idag, är en stark poäng att hon i sitt husbilsliv blev fri att vara olycklig, fri att tänka på och sörja sin man och sitt liv. Att det blev som det blev. Att hennes hela liv kretsade kring honom, att han dog för ung, att de inte fick några barn. Hade hon låtit sig tas om hand, hade hon inte längre varit fri att vara olycklig - hon hade behövt muntra upp sig, rycka upp sig.

4 av 5 säsongsanställningar.

Ola

Jag gillade denna film. Jag hade förväntat mig en film om hur synd det är om alla fattiga i USA men det jag fick var en betraktelse på att “såhär kan man också leva”. Jag tycker det är intressant och för många i Sverige som tycker facket och “en trygg anställning” är det absolut viktigaste som finns så möjliggör en liberal ekonomi med ströjobb en annan typ av frihet. Du kan hoppa in och göra några pass på Amazon inför julhandeln för att finansiera ett alternativ billig livsstil. På många sätt var det en hyllning till det fria USA där man varken får speciellt mycket hjälp av staten men heller inte blir så kontrollerad av densamma. Allt var dessutom väldigt vackert och det lyckades fånga känslan av friheten “on the road” utan att överdriva. Själva filmen var som jag förstod det nästan en dramadokumentär där möten på många sätt var intervjuer med dessa nomader (spelade av sig själva) som valt att åka runt i sina husbilar istället för att “slava under dollarn”. Det var också härligt befriat från onda människor och katastrofer, man satt ganska länge och vänta på att “nu kommer nåt gå åt helvete” men det tuffade liksom bara på utan katastrofer eller nån tydlig plot. Rogivande.

4 av 5 nedlagda gruvor

Mathilda

En stillsam och vacker film om amerikanska nomader, helt skildrat utan tvångsmässig misär. Bor man i en spartansk husbil för att man inte riktigt passar in i ekorrhjulet, och för att man inte har råd med annat, är det väl nog med kylan, man måste inte också ha opålitliga pundare flåsandes i nacken. Frances McDormand är grym och allt det där (Three billboards var dock inte min favorit) - det jag har att klaga på är nog mest det amerikanska. Dessa skildringar som blir å ena sidan om de snuskigt rika, å andra sidan om de missanpassade i trailers. Kanske därför jag tycker att inslagen på Amazon var de mest intressanta, sådär som vardagen är för miljontals. Inte minst är det detta Ken Loach är mästare på att mata oss med: vänta på bussen, jobba över, unna sig the occasional curry, gå sönder ibland men resa sig gång på gång på gång. Nomadland blir lite för vidlyftig och samtidigt långtråkig: havet som piskar, lägerelden, stora ord om cancer och självmord. Men filmen vinner stort på hur den undviker att skildra de här människorna som nedgångna stackare som aldrig någonsin har ett val. Jag gillar hur jag nu minns Fern som en elegant, softistikerad och liksom kultiverad person. Och allt detta omständigheterna till trots! Hon kan sitta och ha rännskita ner i en hink, ändå har filmen lyckats förmedla henne som något helt annat än ett offer.

3 av 5 lost zip codes