Sound of metal

#karantänklubben

En trummis förlorar hörseln.

Ola

Detta var ju mitt val och ja, hade väl hoppats på nåt som var lite mer rock n roll än va det blev. Man förstod direkt att det skulle bli lite arty och lite “svårt”. Tycker att de skildrade känslan av dövhet rätt ok, att hans desperata försök att lösa dövheten självklart skulle gå åt helvete va inte helt oväntat. Men detta var ingen film som grep mig direkt. Om du vill se en film som handlar om musiker som blir döva tycker jag “It’s all gone, Pete Tong” lyckas väldigt mycket bättre och den innehåller dessutom element av humor och “feel good”.

2 av 5 döv klappar

Lisa

Efter att ha bingat och älskat första säsongen av Stranger things och sedermera känna mig helt tom när den var slut, letade jag febrilt efter något att fylla detta tomrum med. Letade men inget kändes rätt, tills jag hittade “The night of” med huvudrollsinnehavaren Riz Ahmed. Tycker efter det om skådisen och är säkert därför partisk. Jag gillade rock-stilen och stämningen i filmen. Det var en berättelse från A till Ö och inte en massa tidshopp och skit. Jag fick en hyfsat bra uppfattning av hur det är att bli döv över en natt. Det är absolut inte nyskapande eller revolutionerande, men jag tyckte ändå det var en bra film rätt och slätt.

3 av 5 franska svärfäder

Anton

Helt okej, välspelad, intressant, sympatiska karaktärer, yada yada, men framförallt, tänkte jag, en film som väldigt tydligt blottade svagheterna i filmen som medium. Även om man på förhand kunde föreställa sig att rörlig bild med ljud skulle vara rätt metod att skildra berättelsen om en trummis som tappar hörseln, visade det sig nämligen att man, som så ofta i film, fick väldigt lite att gå på för att försöka förstå allt som hände och vad huvudpersonen kände inuti - ledtrådarna var att han slog i massa saker, att han blev fåordig och ibland skrek. Sedan blev han snabbt jättebra och inte heller här förstod man vad som hände i honom, hur förändringen såg ut. Därefter åkte han till sin tjej i Paris som han av någon anledning inte haft någon kontakt med, trots att han haft fri tillgång till sin mobiltelefon i mer än en månad, och man lämnades utan ficklampa i ett fullständigt mörker när man skulle förstå deras relation. Kunde han verkligen vara så dum och hade verkligen så lite egentligen skett i honom, att han fortfarande tänkte att han bara kunde fortsätta där han var när dövheten slog till? Det är omöjligt att veta, för trots att en stor del av hans terapi var att skriva ner sina känslor, fick vi aldrig tillgång till dem. Och under hela filmen tänkte jag: Tänk om det hade varit en bok istället (kanske är det från början!?), och man hade fått vistas lite i huvudpersonens huvud, då hade det kunnat vara riktigt intressant.

3 av 5 bullriga dövmiddagar

Mathilda

En film med tydlig sensmoral: om du har en bil, och samtidigt råkar bli döv - sälj då inte bilen och tro att en öronoperation löser alla dina problem, för det kommer sluta med att du sliter av dig hörapparaten och njuter av tystnaden och naturen med blidkad uppsyn. Skämt å sido, detta började som jobbig art house; amerikanska båsrestauranger, missbruk, punkigt färgat hår och en smal intrig - och det fortsatte väl också så - men i detta pendlade jag ovanligt mycket i mitt omdöme. Först ville jag resolut resa mig upp och gå (som jag gjorde när jag såg American Honey för några år sedan), sedan tyckte jag handlingen kändes helt genial och började misstänka gruppen Ruben hamnar hos för en spännande sekt (åtminstone till mitt sällskap torrt sa: “jag tror inte det här kommer utvecklas till en skräckfilm”), och slutligen var jag tillbaka i konst-träsket… ett ställe i vilket man sällan kan beskylla filmer för att vara dåliga, istället hamnar man i ett slags irriterande vakuum där man rättar sig efter att intentionen var god, idén bra och skådespelarna kompetenta. Men än sen då? Jag bär dock med mig tankar om att det var länge sedan man stötte på en vänsterhänt person - en sexig och tilltalande defekt.

2 av 5 jazz hands