Spring Uje Spring

#karantänklubben

Doktor Kosmos frontfigur har Parkinson.

Mathilda

En film om en hippiefamilj i Bredäng. Pappan är med i ett proggband och insjuknar i parkinson innan han fyllt 50. Stilen känns igen, såhär gör man Bra Film. Man skalar ner, zoomar in, gestaltar klassklyftor i små oskyldiga samtal om bostadsform och förort, fokuserar på hämta-lämna-vardagen, läxor och inte helt politiskt korrekta inringare i radio. Blåa linjens tunnelbanestationer gör sitt till, också bredängs modebutiker och drömmen om analsex innan man dör. Uje, som spelar sig själv, är en torr figur. Han förhör sin familj runt middagsbordet med ett obehagligt pokerface, ungefär på samma sätt mottar han sitt sjukdomsbesked. Jag tolkar inte bristen på känsloyttringar som en “kritk av manligheten”, eller så, utan mer som en del av just hans personlighet: krass och intelligent i ett desperat försök att uppfattas som komisk. Men efterhand är det just känsloyttringar vi får se, avvikande från hans forna jag, och det känns inte klarlagt om det är en del av hans sjukdom där symptom som agressivitet och personlighetsförändring hör till - eller om han tappar humöret för att han envisas med att bita ihop och inte berätta om sin sjukdom ens för närmaste familjen.

En helt Ok halvdokumentär med små ljusglimtar, men också ett väl enkelt försök till publikfrieri. Filmen hade mått bra av att öppna upp lite mer, gå till botten med ångesten och vara lite mer… fyllig, ordrik. Jag låter mig därför inte övertygas.

3 av 5 det finns ett parti i riksdagen för dig

Lisa

Uje, som döptes efter av och sina föräldrar (Ulla och Jerker), får Parkinson men ljuger för både sig själv och sin familj. Det skämtas om Bredäng och annat som jag inte minns nu, men skrattade säkert till några gånger.

Min pappa hade nyligen gått bort när jag såg denna filmen och det präglade även min upplevelse av den. Den var lite lagom feelgood ändå fast med viss sorg såklart. Mamma och pappa hade också sett denna pjäs innan den blev film och båda hade tyckt om den. Jag tyckte synd om Uje, kände med honom och hans familj. Att få en Parkinsondiagnos är väldigt hemskt. Samtidigt kunde jag ändå inte låt bli att tänka att Uje fick i alla fall leva.

3 av 5 fyndiga barnnamn

Ola

Jag tyckte detta var ganska underhållande och välspelat. Kan dessutom tycka att det lyckades ganska bra med de flesta av “gimmickarna” som att alla bara spelade sig själva och att få in de musikaliska bitarna på ett naturligt sätt. Det hade kunnat bli riktigt riktigt dåligt men som sagt, de fick till det.

Annars finns det väl inte så mycket mer att säga. Jag blev inte provocerad eller direkt irriterad på nåt, bara det är rätt imponerande, men gör det också svårt att skriva en recension.

4 av 5 diskussioner om hyresrätter

Anton

Det här var en jättekonstig film. En beta får Parkinsons och beter sig som en tyst, surmulen alfa. Det handlade inte om konsekvenserna för honom och familjen, utan bara om att han skulle ta bladet från munnen och berätta. Under tiden satt han på dotterns fäktningsträning och tyckte att folk som pratade med honom var borgerliga idioter. (Ett tips om du inte vill träffa folk som bor i bostadsrätt är ju att undvika aktiviteter för rika.) Inslängt i filmen är också ett absurt födelsedagsfirande, där alla höll fina tal till Uje. Lite extra komiskt när han spelade sig själv i en film om sig själv med sin egen familj som sin familj. Musiken som var med var som Doktor Kosmos musik (eftersom det var Doktor Kosmos), det vill säga överkorsad geting.

2 av 5 gulliga familjer