Barn
#karantänklubben
Norskt prisbelönt drama.
Lisa
Hade inte så höga förväntningar eller förhoppningar på den här filmen. Jag visste helt enkelt inte vad jag hade att vänta mig. Den var liksom mindre sorglig än jag väntade mig och mycket fokus på människorna (ffa rektorn) runtomkring. Lite kletigt “alla känner alla” minns jag det som. Skriver klart recensionen alldeles för sent men minns i alla fall relationen mellan rektor och SD-politikern, trots att hon verkade ha andra politiska värderingar. Minns det som att jag ändå fick några skratt men även kände sympati med den sörjande fadern.
3 av 5 långa intron
Ola
Jag tyckte detta var väldigt tråkigt och oklart. Nu har jag iofs slarvat lite och glömt bort rätt mycket men minns att jag mest såg fram emot att det skulle vara slut.
Till att börja med är det nåt som är lite irriterande med Norge, det känns liksom lite som hela landet är typ Kungsbacka. Sen kändes premissen för filmen lite överarbetad, hade inte storyn varit intressant nog om det bara handlade om att ett barn råkat döda ett annat barn. Man var tvungen att blanda in några PK sossar och några SD:are, jag vet fan. Det kändes lite spretigt.
2 av 5 tröjbyten
Mathilda
Den här filmen var inte alls som jag trodde den skulle vara. Såg framför mig ett fasansfullt brott, en förstörd barndom, politiska meningsskiljaktigheter och dramaturgisk twist. Istället var det en småmysig och sömnig skildring av skolvärlden. Filmen är för lång, lite spretig och har en komisk hang up på namn - folk kallas för lite olika saker men heter ibland något annat. En del scener känns som vore det teater, så även manus och rekvisita. Ibland, som scenen som domineras av Adam Pålsson, blir det Ruben Östlundskt och sådär folkligt pinsamt och konfrontativt, andra gånger känns det mest som flummig utfyllnad med kameran som dröjer sig kvar tacksamt länge. De politiska trådarna består av gummor och gubbar som gör det gummor och gubbar gör mest, och det drar uppmärksamheten bort från filmens tragiska mittpunkt, inte heller får man följa den avlidna pojkens fars mående i någon större utsträckning. Jag vet inte, det här imponerade inte helt på mig, men jag gillade Anders, kände mig rofylld l i hans intelligenta blick.
2 av 5 fuc utan k på slutet
Anton
Den här gillade jag skarpt. I sina realismambitioner träffade den många gånger överraskande rätt. Porträttet av läraren som känner sig för ungdomlig belyste på ett inkännande sätt svårigheterna i yrket. Bra fångat var även upptagenheten vid om det var en rastvakt på plats eller inte, vilket alla förstod inte hade ändrat något med förloppet, men som ändå kändes som något att hålla fast vid i det otäcka att ibland så kan bara människor (barn!) dö hux flux av någon helt oskyldig sak. Också bra var hur föräldrarna till hon som slog aldrig kom för sig att höra av sig till pappan vars son dog. Så mänskligt, på något sätt.
Både bra och dåligt var det sävliga tempot, och att det i princip inte var någon förklarande dialog. Saker klarnade (eller klarnade inte) efter hand. Något jag tyckte kändes nytt var att det fanns saker som kom upp långt senare, typ: Vad var det du sa i den där scenen för sjutton miljoner år sedan? Tyvärr var väl kameran för vilande, och i märkliga vinklar - vilket gjorde att den inte alltid var så himla snygg. Dessutom var några av karaktärerna och deras historier inte hundraprocentiga, exempelvis rektorn och pappan. Filmer som känns ofärdiga får en alltid att vilja ändra på dem, och den här hade mått bra av att koncentrera sig mer på färre saker. Kanske ha ungdomliga läraren som mer ensam huvudperson.
4 av 5 nybyggda, arkitektritade skolor.