Babyteeth

#karantänklubben

Australiensisk tonårskärlek och sjukdom.

Anton

Jag minns den här som en bra film, en sådan jag inte skulle nämna om någon frågade om filmtips i största allmänhet, men som jag skulle kunna rekommendera till någon som undrade om jag sett den. Framförallt pappan var trevlig, kanske för att han var så mycket pappa. Dessutom kändes många scener skaviga och osäkrade, så att man inte riktigt visste vartåt det barkade. Det gillade jag. Så mycket mer har jag inte att säga, förutom att huvudrollerna/kärleksparet funkade.

3 av 5 blåfärgade hår.

Ola

Nu har jag slarvat med att skriva recension och det var några veckor sedan vi såg filmen. Jag kan inte påstå att filmen satte några djupa spår i mig direkt men jag gillade den ändå minns jag. Det var lite quirky och lite tokigt på många sätt men ändå en betraktelse på hur livet på nåt sätt fortsätter trots att man vet att det är slut. Men jag får nog avhålla mig från några djupare analyser då min hjärna gått igenom sisådär 30 dagar med flytt, trotsig 2-åring och diverse annat stök, i den vevan hängde tyvärr inte mina reflektioner över babyteeth med. Men som sagt, jag gillade den.

3 av 5 atriumhus

Lisa

Den här filmen kändes som en mörkare och mer indie version av “the fault in our stars”. Den filmen lämnade djupa spår i mig, tyvärr gjorde inte den här filmen det. Men jag tyckte ändå den var bra, den hade nåt. Miljön var trevlig, huset fantastiskt. Den spaningen jag minns att jag hade var att den gravida grannen kändes som en känd australiensisk komiker som fått en roll (men så var det inte). Det andra jag minns att jag tänkte var att det är härligt med människor som är så pass obrydda om saker som Moses (när han torkar hennes blod med sin tröja i början) men det på bekostnad av att vara pålitlig eller för den delen typ bry sig om något av värde (utom knark). Filmen skildrar väl på något sätt också smärtan det åsamkar föräldrar till ett sjukt barn och hur man låter detta egentligen göra vad fan som helst, för hon är döende. Filmen berörde mig ändå, främst i slutet när modern inte fick säga farväl.

3 av 5 pillertrillare

Mathilda

Jag vet inte om det är filmen som är bra, eller om det bara är huset som är sanslöst snyggt.

Moses, antihjälte och oupptäckt medlem i sad boys, möter typisk tonåring med otypisk sjukdom i en film som är en mix mellan fish tank och american honey. Filmen är indie på ett sätt som känns förbehållet brittiska eller amerikanska filmer, men det stämmer säkert inte, det är mest det att solen härjar med sin pissgula stråle vilket är svårt för en svensk att förstå, här är solen så villkorad och där så självklar.

Babyteeth, en fin porträttering om sättet en tonåring tacklar the big C: total avsaknad av läkare, termer och logik, istället: hustak, subkulturella peruker och leda. En ömsint skara biroller får också ta plats, en gravid kvinna som är gravid utan att reflektera särskilt över det och en gubbe som säger åt en femåring “go get yourself a coffee or something” (något som orsakade filmens kanske enda ohejdbara porlande skratt) - pappan är sexig, mamman lagom neurotisk och dekoren en salig blandning av beach life och Louisiana Museum of modern art.

Vad mer kan man önska sig? Kanske bara att man var 15 år yngre så man hade kunnat tillskriva barnkörer på sliten greyhound än större vikt än man nu kan.

3 av 5 assisterade självmordsförsök