Charter

#karantänklubben

Skilsmässodrama och vårdnadstvist.

Anton

Som verklighetsnära drama om vårdnadstvist är Charter inte mycket att hänga i julgranen, den har ingenting att säga om själva problematiken den skildrar. Mamman beter sig redan från början gränslöst och gör bort sig gång på gång och hennes beteende kan endast ursäktas av “men hon är ju mamma!”. Däremot träder sakta men säkert en klassisk spionthriller fram: På vilken sida står egentligen barnen? Som fåordiga dubbelagenter tillbringar de en chartervecka med deras psykiskt labila mamma. Motvilligt eller som befriade? En viss spänning håller i sig ända till slutet i en okej produktion, som tyvärr är tråkigt murrig trots norrländsk snö och kanarieö, och där huvudpersonen ser lite väl ut som sju svåra år.

2 av 5 jävla Sverrir

Lisa

Ännu en film på förälder/barn-temat. Är den uppenbart desperata mamman bara desperat eller är hon också tokig? Är pappan (Sverrir obvi) en sedvanlig ”kvinnomisshandlare” som är elak mot barnen? Det är detta jag grunnar på under filmen. Känns ganska gjort. Så på något sätt är det lite uppfriskande att den halvtokiga desperata mamman var just det, halvtokig. Jag känner i många scener ”nej! Gör det inte”, man fååår inte läsa sitt barns dagbok hur frestad man än är. Mamman menar väl men det blir inte bra.

Filmen känns väldigt dunkel. Mörka färger trots att de var på Kanarieöarna. En scen som jag tyckte var fin var när de låg och väntade på att bli tagna och mamman berättade en historia om hur hon kunde gräva en bivack. Bivack är ett fint ord.

2 av 5 kanariefåglar

Ola

Mycket märklig film ändå som var väldigt svår att förstå budskapet med, för känslan var ändå att filmskaparen ville förmedla nån form av budskap och inte bara berätta en historia (2020 är det rätt sällsynt att bara berätta en historia känns det som).

Iallafall är budskapet jag kan komma på någon form av “En mamma kan också bete sig som en idiot precis som män brukar göra”, fast jag köper inte riktigt historien. Självklart finns det mammor som överger sina barn osv men inte på det här sättet av några oklara själviska skäl. Hon bryr sig ju uppenbarligen extremt mycket om sina barn, men hon tycker tydligen det är viktigare att hon själv får bo i andrahand i Sthlm och det är extremt irriterande att man inte får reda på varför hon gör det? Alternativet till denna tolkning är väl nån form av psykisk ohälsa men det känns lite väl subtilt.

Förutom att hela historien inte håller så var det ganska spännande och bra. För när man såg filmen visste man ju inte att allt skulle falla i nån form av orimlighet utan förklaring.

3 av 5 dåliga beslut

Mathilda

Detta - ett hafsverk. Tematiskt känns det igen, en nutida strömning av berättelser om kvinnor som är som män, här en mamma som den frånvarande pappan. Det för tankarna till Cecilia i Samlade verk, även om den här mamman nästan orkar sig igenom en veckas charter. Men för varje gång porträtteringen av den dåliga mamman schabblas bort med vaga antydningar och märkliga motiv känns hon än mer avlägsen än när vi bara höll tyst om henne. “Wow, hon finns verkligen inte alls”, tänker man. Den här mamman tröttnar på Vuollerim - man undrar i sitt stilla sinne vad hon kände för orten under de sex år som skiljer barnen åt- och blir kär i en Stockholmare. Pappan tilldelas tillfälligt ensam vårdnad av anledningar som endast kan förstås genom att det är 100 mil mellan Voullerim och Stockholm, mamman har helt enkelt ingen lust att kompromissa med barnens uppväxtort. Mitt antagande om att mamman är en fara för sina barn får sig en rejäl törn när pappan kysser mamman - pappan är bara arg för att mamman varit otrogen! Det är en av de mest aparta filmscener jag sett, inget kunde förbereda mig på detta. En habil skådespelarinsats av mamman, och ett foto som för tankarna till Porträtt av en kvinna i brand, men det vore genuint intressantare om det var en faktisk vårdnadstvist vi fick följa, med all hissnade komplexitet en sådan kan innebära. Istället förväntas man sympatisera med kvinnors ätstörningar medan man vilar blicken på en tilläggsvald havsutsikt och det är verkligen inte lika spännande. Jag håller med regissören om att karaoke förenar och historien om mediumet i London är på något sätt lite vacker, men melankolin på vilken hela filmen vilar går förlorad när man inte förstår mammans val och prioriteringar eller sättet på vilket hon vill leva sitt liv.

2 av 5 killar med tic tac