So long my son

#karantänklubben

Families going through stuff, i Kina.

Mathilda

Först vill jag konstatera att det är en lättnad med en ordentlig film i kategorin world cinema. Det finns alltså fortfarande en skapande värld bortom kulturella nedstängningar och mediokra netflixproduktioner. Något genomtänkt, något bombastiskt och något som får ta sin lilla tid. Jag njuter framförallt av inblicken i Kina: köksspisen, de små matborden, en skraltig säng. Det är en undervisande och välkommen påminnelse om det som rör kommunismen, ettbarnspolitiken, fabriken och plikten. Tyvärr gör det konstnärliga greppet med hopp i kronologi, händelser och karaktärer att det är svårt att hänga med. Jag tappar fokus, men till min förvåning gör det inte så mycket. Filmen är intressant och vacker ändå. Jag uppskattar en annan påminnelse jag får; den om att kinesiska tanter i grupp är så lika svenska tanter i grupp - byxor med ett pressveck, grå dunjacka, kanske ett pannband, haltande gång, armkrok med en annan tant. En stil som förenar, och som får det att kännas som att kineser också har LAS, tjänstepension, kommunal hemtjänst och ett lagom amorterat bolån. Men det kanske de har? Hur som helst, en film att vila ögonen på, utan raka svar, med en intelligent ton - synd bara att den gör det så svårt för sig själv.

3 av 5 barn utan syskon

Lisa

Jag minns när jag var liten och vi på dagis skulle gräva genom sandlådan till andra sidan jorden, Kina. Jag tänker ofta att ”andra sidan jorden” är så himla annorlunda och att våra kulturer skiljer sig så mycket åt. Jag har inga referensramar att luta mig mot, ofta visste jag inte om de drack vatten eller vin (vad var det i de där stora termosarna med nät på?). Sen finns det vissa saker som förefaller vara samma i alla kulturer som är djupt mänskliga. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. När man har förlorat ett barn, spelar det ingen roll om det svämmar över hemma.

De goda vännerna man får följa i filmen skiljs åt på grund av döden, men döden återförenar dem även många många år senare. Kinesisk mastodontfilm - suck kände jag först. Efter viss förvirring kring karaktärerna i början måste jag säga att den här filmen fångade mig. Otroligt vacker på ett för mig obeskrivligt sätt, jag vet inte vad som var vackert med en soptipp.

4 av 5 dumplings

Anton

Vilken go film. Tänkte precis på vilken befrielse det var att se en berättelse som inte var baserad på en true story, eftersom true stories alltid är så overkliga. Det här var istället ett nästan monotont och mycket vackert lunkande, utan alldeles för mycket dramatik. Fast kanske är det den lugnt vilande kameran som förvillar, för vi får ju ändå bevittna olycksdöd, naturlig död och otrohet. De fria tidshoppen verkar vara en dealbreaker. Jag gillar dem. Händelserna och tiden flyter ihop, rör sig som en planet runt solen: pojken Xingxings död. Är det verkligen så enkelt att livet upplevs och förlöper kronologiskt? Samtidigt får vi hänga med i Kinas entydiga ekonomiska utveckling, en stigande pil från då till nu. Ett annat grundtema är den stora svårigheten för en människa att göra rätt. Ibland kompliceras saken av att vi känner motstridiga känslor, ibland av att vi inte vet vilken institution vi ska lyda, ibland av att vi helt enkelt inte vet vad som är rätt. Mycket går galet i So long, my son, men ingen beskylls ha illvilliga avsikter. Lidandet är högst påtagligt, men ondskan lyser med sin frånvaro. Möjligtvis är detta en för rosig bild av människan, men å andra sidan kanske mer korrekt än den amerikanska tanken på utnyttjande psykopater vart man än vänder sig. Det som gör att filmen inte får full pott är att inte alla sidokaraktärer imponerar och att dialogen ibland nästan blir absurt stolpig för att förklara var i tiden vi är och vad som händer. Men annars ett ostorslaget epos med karaktärer att ta till sig, att huvudrollerna båda vann pris på Berlins filmfestival känns ytterst välförtjänt.

4 av 5 blommiga emaljmuggar i storlek XL.

Ola

Jag får erkänna att jag inte kände nån megahype för den här filmen, 3 timmar kinesiskt drama om ett tragiskt familjeöde. Och det kändes också väldigt rörigt och oklart de första halvan av filmen. Det hoppades i tiden och det var lite svårt att hänga i vem som var vem och vilka relationer folk hade osv. Den kinesiska utveckling de senaste 30 åren utspelade sig i bakgrunden och det var intressant men det låg som sagt lite väl mycket i bakgrunden för att det skulle fånga mitt intresse ordentligt.

Men iallafall, andra halvan av filmen tycker jag blev lite mer fokuserad och man började hänga med lite. Det är ju öven intressant att se en film från en kultur man har rätt dålig koll på. Det är nåt speciellt med asiatisk film, tycker det finns en tendens till att “spela över” och va teatraliska i dialog t.ex, tänk typ Anime när karaktärerna blir arga och det blixtrar och dundrar osv. Svårt att förklara men känner igen det där även i denna film och kan gilla det på nåt sätt. Men även andra subtila saker gör att det skiljer sig från vanliga västerländska filmer och det gör att man hela tiden är lite mer nyfiken än man varit om filmen utspelade sig i USA.

Iallafall, jag tycker det var ganska underhållande.

3 av 5 glassiga discokillar i fängelser