Us

#karantänklubben

Ondskefulla dubbelgångare i amerikansk skräckis.

Lisa

Äntligen lite skräck i filmklubben! Den svarta (!) medelklassfamiljen som åker till sommarhuset får sig minst sagt en unpleasant surprise. Pappan ska som alla medeklasspappor leka Allan ballan med den läskiga familjen som står på deras uppfart, tills det inte är så roligt längre. Här i början av det läskiga kändes det också just väldigt läskigt!! Sedan som det brukar va så blir det mindre och mindre läskigt, för det blir mindre och mindre suggestivt. Rent av komiskt i många lägen. Sen blir det mest slagsmål där de till synes överlägsna doppelgängers inte alls är så överlägsna längre? Det är rätt straight forward från detta fram tills att man kommer till det uppochnervända doppelgängersamhället.

Twisten här skulle alltså vara att den riktiga Lupita (minns inte vad karaktären hette) bytte plats med sin dubbelgångare som barn? Men eftersom hon tydligen blev elak och började prata konstig av det så var det nog bäst att behålla henne från underjorden som då sen var snäll? Det var en twist som inte höll? Utan bara var en twist? Men filmen var ändå underhållande kan jag tycka!

2 av 5 kaninmåltider

Ola

Jag har börjat få så låga förväntningar på filmer nuförtiden så jag typ tycker filmer är bra så länge jag inte aktivt lider när jag tittar på dem. Jag måste erkänna att jag hade väldigt låga förväntningar på Us, framförallt för att jag inte är så stort fan av skräck. Jag tycker liksom inte det är så kul att få “skräcksinnet” stimulerat.

Jag blev dock lite positivt överraskad, mycket för att filmen inte direkt var en skräckfilm. Det var mer nån form av Zombie / Dystopi i slutändan och det var lite synd att den inte riktigt kunde bestämma sig för vad den var. Nu blev det varken en riktigt skräckfilm eller en rolig “black mirror” dystopi. Twisten på slutet var också lite märklig och gjorde ju att man i rätt stor utsträckning totalt tappade all sympati med huvudkaraktären. Inte så vanligt att man håller på den onda i skräckfilmer.

Sen måste man väl ändå kommentera det här med att man faktiskt tänker på att huvudpersonerna är enbart svarta. Egentligen hade man inte behövt tänka på det men i dessa woka tidevarv så är det svårt att inte se ras var man än tittar. Och man förstod ju att det fanns en poäng i att den vita familjen blev tokslaktad medans den svarta klarade sig helskinnade. Men hör och häpna, jag störde mig faktiskt inte på det utan det var rätt snyggt gjort och lite tankeväckande att man faktiskt tänkte på det.

Men ja, jag led inte 🙂

3 av 5 slaktade vitingar

Anton

Gud, såg att jag hade glömt att skriva något - och kom sedan på att jag i princip glömt den här filmen. Inte konstigt, för maken till ogenomtänkt men ändå välgjord film har man väl sällan sett. Det är som att någon läste att det finns massa oanvända tunnelsystem i USA och sedan slängde in lite Black lives matter och andra random saker och hoppades på att något skulle hända. Ett stort problem är att grundpremissen och dess yttringar är obegriplig, och blir än mer obegriplig i slutet. Ett annat problem är att det inte är läskigt, eftersom det är en film som blandar upp varje läbbigt ögonblick med comic relief. Men visst är det ganska snyggt.

2 av 5 blickstilla silhuetter på uppfarten.

Mathilda

Det började ju så bra! En svart (!) medelklassfamilj med sommarhus upptäcker en läskig dubbelgångarfamilj på uppfarten just som mamman berättat om hur hon blev utsatt för en förbannelse som barn. Den första timmen, eller åtminstone halvtimmen, är riktigt kuslig och förfärlig. Dubbelgångarens otäcka röst, det tomma skalet till ansikte, pappan som motvilligt får erkänna sin rädsla. Därefter är det dock en resa nedåt i hög hastighet. Plötsligt har hela staden dubbelgångare? Något som händer alla förlorar ju per definition sitt obehag, och blir därmed ett obegripligt drag från filmskaparna. De vita dubbelgångarna, i jämförelse med de svarta, kändes bara som en plojig fars, kanske för att de vita redan porträtterats som billiga suputer utan vidare hyfs eller djup. Samtidigt känner jag under filmens gång en tacksamhet över att den inte blev läskigare än såhär, något som i och för sig innebär att jag tappar engagemang och ju mer jag tänker på det gör jag avbön på mitt utlovade höga betyg, den här filmen kunde bättre än den blev, och får tyvärr bara

2 av 5 poliser som är 14 minuter bort