Kicking & Screaming

En del av klassikerveckan- filmer från 90-talet.

Karantänklubben - med anledning av Covid 19.

Noah Baumbach skildrar livet efter college.

Ola

Allt kändes väldigt väldigt 90-tal, vilket förstås är kul när det ska vara en 90-tals film. Känslan var verkligen “detta hade kunnat vara riktigt bra” men tyvärr blev det lite spretigt och ganska osammanhängande. Själva grundstoryn var liksom ingenting. Men dialogen och känslan var underhållande. En annan sak som är väldigt uppfriskande är också att det inte direkt finns några pekpinnar. Iallafall förestår man dem inte såhär 25-30 år senare. Det är liksom bara människor som gör saker och det är inte så mycket mer med det. Jag blev ändå smått positivt överraskad.

3 av 5 90-tals skjortor

Lisa

“Kommer jag ens ihåg den här” var min första tanke, men jo, delvis. Filmer kan antingen växa på en i efterhand eller liksom bara falla i glömska. Den här gjorde inget starkare intryck på mig. Collegegänget som känns lite runkiga allmänt och har sådana där störiga lekar som jag iof älskar om jag är en del av men stör mig på om andra har. Väldigt mycket “in group”-feeling på det, det ska vara internt, ett gäng som absolut inte vill prata med någon annan än varandra på fest.

Jag uppskattar dock att filmen är bara som ett kort utklipp i livet. Den varken börjar eller slutar som jag minns det, man är bara åskådare en kort tid i dessa människors liv. Sedan om detta livet är vidare intressant eller inte går väl att diskutera. Känns som jag pratade med någon av dessa personer på en typ fest (motvilligt från deras sida då) och nu i efterhand minns jag ingenting om vad som sades, vad de håller på med eller dylikt, men jag vet att vi pratade.

2 av 5 korsord

Anton

En film om ingenting. Eller snarare en sitcom som film. Men kanske lite lös i kanten, och lite intellektuell. Jag gillar att den försöker hålla en viss kronologisk struktur, men att denna egentligen är helt ointressant: inte bryr sig våra studenter om plugget, inte heller så mycket om vad de ska bli här i livet - de bara glider och flyter. Deras tillvaro är helt uppe i luften. Ingenting händer av en anledning, det bara händer. Inte heller så att det ligger något särskilt depressivt över deras passivitet, snarare en loj livsglädje. Därför är det väldigt lätt att uppskatta nittiotalet så här i efterhand, decenniet för slackers.

3 av 5 “äh, vem bryr sig om politik?”

Mathilda

En tidstypisk film om prozac, Milan Kundera och dyra telefonräkningar. Minnen sköljer över mig när jag ser Kicking & Screaming; de av en tid då man förstod lite men höll av mycket. Europa som en exotisk och provocerande dröm, avgångshallen på flygplatsen med manuella tavlor och läppstiftsleende värdinnor, videobutikerna och håglösheten.

Bäst är scenen med bartendern, när han säger att han inte förstår varför folk vill ha ett yrke. Veterinär och advokat. Jag ryser av välbehag när Tjeckoslovakien-tjejen jobbar på kafé (i’m a waitress - is that temporary -no), det jag ångrar minst av allt är att jag hoppade av gymnasiet och jobbade på McDonalds i nästan tre år. Det känns märkligt fräscht och upplyftande allting; det lakoniskt deppiga, den konstnärliga hinnan. Ett årtionde då man förlitade sig på att sarkasmer och tystnad räckte för att framstå som intressant. Nöjesguidens decade! Man fick vara rå och plump och jävlig och man behövde aldrig, som nu, vara pk och hälsosam. Filmen är lite långtråkig och handlingen tunn, det här vill jag fan aldrig se om, men jag gillar känslan - ta mig tillbaka till Bret Easton Ellis, och Cruel intentions på teve, mörda mig verbalt med dissar och tänk på dig själv innan du tänker på någon annan. Ljuva våghalsiga 90-tal!

2 av 5 knulla en ko eller din mamma dör