My own private Idaho

En del av klassikerveckan- premiär. Filmer från 90-talet.

Karantänklubben - med anledning av Covid 19.

Indiefilm från 90-talet av Gus Van Sant.

Mathilda

Den här filmen är det sämsta jag (inte) sett, jag blev faktiskt flabbergasted. Som 15-åring älskade jag Gus Van Sants Elephant. Jag uppfattade att den handlade om en kille som med neutral sinnesstämning och ihåligt inre traskade runt i sin skolkorridor och hejade förstrött på folk fram till att en massaker lite godtyckligt bröt ut. Jag har burit med mig den sedan dess. I de mest alldagliga situationer tänker jag att blodigt illdåd kan äga rum. Vid de få tillfällen jag gör misstaget att berätta för andra om mina tankar blir jag avfärdad med att det är irrationellt och anekdotiskt och statistiskt närapå omöjligt. “Jag bryr mig inte om enskilda fall, vad som är intressant är det stora hela, strukturerna”, så säger folk till mig. Jag älskar enskilda fall, jag brinner och lever och andas för enskilda fall. Som Katarina Frostenson. Den här filmen får mig att tänka på K- jag är bara 30 sidor in- hennes uppfriskande irrationella försvar av sin man, dömd i domstol för våldtäkt. Jag känner igen mig i begäret av att använda poesin och språkets kraft för att värja mig mot relationer som oundvikligen vandrar sin egen väg mot helvetet, jag känner igen betydelsen av försvar i en situation där man blivit inträngd i ett hörn och måste få hela sig själv genom att gå vilse först, innan det kan bli tal om att välja den väg som ligger utstakad för en. Jag har också använt mig av mat och ord för att framkalla den omväg i vilken jag kan slå mig ner, tankspridd, och slicka mina sår. Så, vad jag försöker säga är att jag respekterar den här filmen för att den går sin egen väg och ter sig helt obegriplig. Lite vackert är det väl ändå att yra om Shakespeare, vem är jag att hata det - jag som njutit så ohämmat av regnet i två dagar nu, spelat Chopin på google home och betraktat mitt blöjbarn i fönstret, hans lyckliga och förvånade blick på haglet där ute, som sveper bort all skit och lämnar oss rena kvar.

1 av 5 queer masterpieces

Anton

Jag läste efteråt att filmen är ett resultat av tre filmidéer som blev en, och det märks: här har vi Shakespeare-vers i slum, böghoror och roadtrip i en salig blandning. Det sitter kanske inte riktigt ihop, men det är lätt att förstå varför filmen är en kultfilm. Keanu Reeves och River Phoenix i huvudrollerna är charmiga, det finns flera färgglada bikaraktärer, “bildspråket” är “edgy” (ffa sexscenerna med sina “stillbilder”, där skådespelarna förgäves försöker att inte röra sig i olika ställningar, är briljanta!) och vi rör oss lite planlöst från plats till plats och får till och med några scener i Italien. Förutom att den stundtals känns för utmanande att verkligen “se” som “film”, känns den som gjord för att ses om och om igen på ett tonårsrum samtidigt som man är uttråkad och gör något annat. En lättillgänglig konstfilm!

3 av 5 fallande lador.

Ola

Vi har sett massor av filmer i filmklubben och ganska ofta har jag velat stänga av och inte ödsla min numera dyrbara fritid på nåt som jag verkligen inte njuter av. Men alla dessa filmer har iallafall haft nåt man typ kan garva lite åt eller iallafall störa sig på tillräckligt för att man ska engageras. Men den här filmen tog ändå priset. Värre pretentiös smörja har jag nog aldrig sett. Det är liksom nåt för invigda, för uppenbarligen finns det folk som gillar den här filmen, och då antar jag att man t.ex måste ha full koll på Shakespeare för att förstå nåt? Eller är det nån annan bakgrundkunskap man måste ha?

Jag tycker att stor konst så ska en “lekman” iallafall förstå verket och uppskatta det men en insatt person verkligen kan tycka det är ett mästerverk. Jag tycker att man misslyckats om saker och ting är helt obegripliga för vanligt folk. Sen hindrar det förstås inte folk att få göra såna här filmer, men de borde ändå komma med nån form av disclaimer “Kräver en master i filmvetenskap / litteraturhistoria”.

Sen förstår jag tjusningen i att “se mästerverket” när ingen annan ser det, det får en att känna sig smart och att tillhöra en gemenskap. Jag tycker själv t.ex det är väldigt roligt om jag ser nåt skämt som bara datanördar förstår. Men jag skulle inte få för mig att försöka visa det för någon som inte kan data och förvänta mig att de ska tycka det är kul.

1 av 5 halvsedda filmer

Lisa

Den här filmen är en sådan som jag länge sett som kult och på min lista över filmer att se. En ung Keanu, kan det bli bättre? Den var dock inte alls som jag tänkte mig. Tydligen baserat lite löst på Shakespeare och jag har för mig att jag kommenterade att den kändes teatralisk i partier (kan vara minnet som sviker mig i efterhand dock). Filmen kändes just uppdelad i partier, lite fragmentarisk. Som om den inte hängde ihop riktigt. En annan nittiotalsklassiker “Tio orsaker att hata dig” är tydligen också den löst baserat på Shakespeare men med ett mycket mer framgångsrikt resultat i mina ögon.

Filmen är nog lite för indie även för min smak och såhär ett tag i efterhand har den inte lämnat några djupare spår. Jag blev nog lite besviken som sagt för den inte alls var som jag tänkt, eller för att den var så mycket märkligare än jag tänkte, även om jag inte hade en susning om vad den handlade om.

2 av 5 narkolepiska eskortpojkar