Marriage Story

Skilsmässodrama av Noah Baumbach.

Ola

Jag kan för mitt liv inte förstå alla hyllningar den här filmen fått av världens samlade recensionskår. För navelskåderiet i den här filmen står i paritet med Harrys nyfunna fascination för sin navel. Det är helt enkelt otroligt ointressant att följa hur en skilsmässa mellan två kulturelit människor i USA går till. Att de dessutom gjort allt helt oklart och konstigt gör inte saken bättre. Man förstår inte ens varför paret bråkar. Det är typ bästa vänner i varannan scen och i varannan scen lägger de gigantiska summor på skilsmässoadvokater som ingen av dem vill ha. De är helt enkelt obegripligt.

Att de kryddar det här med teatraliska bråk och massor av “kulturrunk” gör verkligen inte saken bättre. Man kan säkert hävda att skådespeleriet var fantastiskt och hit och dit men för mig är det helt ointressant om jag inte känner nåt för historien. T.ex Roma som jag inte heller tyckte var nåt speciellt hade iallafall snyggt foto och nån form av känsla som gjorde att man iallafall kunde förstå att folk gick igång på den. Men denna har typ ingenting. Nä, jag börjar ångra mitt betyg till “Sorry I Missed You” och i.o.m att jag bara gav den en trea så kan jag inte vara för generös mot den här filmen, för jag tänker att det hade varit så mycket bättre om de var gjort av honom och handlade om en random familj i typ Stoke.

Den stora behållningen i den här filmen var att man fick reda på Ray Liotta fortfarande lever, varför gör inte han mer storfilm? Han kanske sysslar med indieteater i New York?

1 av 5 hollywoodfruar

Mathilda

Jag tyckte mycket om både The squid and the whale och Frances Ha, och Marriage Story börjar helt okej. Kultur-urbana medelklassparet Nicole och Charlie går i parterapi och får i uppgift att skriva ner vad de tycker om med varandra, vad de föll för. En ömsint monolog tar sin början; hon gör sig alltid en kopp te som hon inte dricker och han har en förmåga att säga till folk som har mat mellan tänderna utan att få dem att känna sig dumma. Men snart får filmen ett ryck och byter skepnad. Den börjar handla om den juridiska process som ofta uppstår när amerikaner som inte jobbar på Walmart skiljer sig. Laura Dern svassar in och är ruthless utan att man riktigt förstår på vems uppdrag. Kulmen nås i ett teatraliskt bråk där de båda skådespelarna verkligen får visa vad de går för. De spottar ur sig sitt hat och skriker saker de inte rimligtvis kan mena. Nicole har alltså på något sätt blivit charmad av den glassiga advokaten, men backa bandet: HUR! Varför?? Det får vi aldrig reda på. Jag kan inte annat än förstå filmen som ett inlägg i den gamla debatten om east coast vs west coast. I Los Angeles skiner solen, det finns ett stort geografiskt utrymme och advokaterna är brunbrända, hårdkokta och have seen and done it all. Det är ändå en New York- film vi ser, på samma sätt som Nicole och Charlie är en New York -familj (eller väljer jag sida nu?) och ibland räcker det med en film där det intellektuella New York skildras, precis som det nästan per automatik räcker när kolgruvornas England avtecknas. Tänk en filmens Jonathan Safran Foer, en synagoga, en flaska rött! Som när Charlie brister ut i sång på en väl avvägd restaurang och allt känns Woody Allenskt. Men jag kan omöjligt nöja mig den här gången. Jag saknar både förtroende och empati för karaktärernas förehavanden och även om dialogen under rättsprocessen ibland är skojig känns det snudd på kriminellt att så oförtjänt tokhylla en film på det sätt man gjort med denna.

Jaha, till filmens försvar vill jag ändå nämna en rolig scen och det är den där Charlie av misstag skär sig i armen framför en soctant som med sitt udda beteende också bjuder in till en del korthuggna skratt.

2 av 5 “all the space”

Anton

Filmen börjar gulligt, som en konstruerad, småsentimental romcom, övergår i att vara Woody Allen på autopilot och säckar ihop i ett utdraget och åtminstone för svenska ögon obegripligt rättegångsdrama. Ingen del är mer än godkänd, den avslutande och största delen rent katastrofal. I en nyckelscen skriker sig Nicole och Charlie äntligen hesa och röda, det är bara det att trovärdigheten fullständigt saknas och istället är ersatt av plötsliga utbrott av trötta klichéer: jag önskar att du vore död, du äcklar mig, osv.

Ytligheten i detta äcklar mig och sällan har jag sett en så platt film. Det finns inga sidohistorier, bara en simpel och till största del ointressant skilsmässohistoria som saknar komplexitet, och som i och med det trivialiserar kärlek, äktenskap och föräldraskap. Allting mäts i prestationer eller transaktioner, de älskar varandra av anledningar och när de tycker att anledningarna inte räcker längre vacklar de inte i sina respektive beslut att förhållande är definitivt slut. Vi får inte ens ett ligg “för gamla tiders skull”.

Kanske är det en kommentar över samtidens egocentricitet och hur vi nuförtiden bedriver relationer som företag, men filmen är förutom ovan nämnda brister även tråkig och onödigt lång. Det är inget större fel på skådespelarna, fotot är väl fint och miljöerna okej - fast både teater- och serieinspelningsscenerna fladdrar förbi utan att få fäste - men det här är inget annat än ett ooriginellt misslyckande.

2 av 5 butiksköpta ninjadräkter.

Lisa

Scarlett Johansen och Adam Driver, bra tänker jag! Kan det gå fel? Hade inte förväntningar på den här filmen heller och kände mig positivt inställd i början när de pratade så varmt och fint om varandra. Sedan började jag tänka, hum, “Marriage story”, kan det verkligen vara skildringen av ett lyckligt äktenskap? Nä, givetvis inte. Om det är något som är otrendigt verkar det vara att göra filmer som är liksom trevliga. Jag kan verkligen gilla ett bra drama, men ibland vill jag skratta och känna värme inombords. Is that too much to ask? Den här filmen gav mig ingen värme någonstans. Bra skådespelarinsats, absolut, det ska dem ha. Men poängen går mig förbi. Skilsmässor är jobbiga? Även om man haft ett till synes bra äktenskap? Vuxna människor kan inte ens samsas kring sitt ens sitt eget barn? Snobbar är jobbiga och ytliga? Jag hängde inte med på vad som hände och varför sakerna plötsligt skedde. Filmen har såhär några veckor senare inte lämnat något avtryck. Hade nästan till och med glömt bort att jag sett den..

2 av 5 “LA is so spacious”