Aniara

Filmatisering av Harry Martinsons rymdepos.

Lisa

Jag har alltid en något skeptisk hållning till svensk film och tänker att ingenting kommer toppa Fucking Åmål, Sunes sommar eller Den bästa sommaren. Det kunde inte den här filmen heller göra men jag blev ändå positivt överraskad. Den kändes rätt “modern” och jag tyckte faktiskt att den var spännande. Idén känns för mig inte är helt ny (trots att boken är äldre) och påminde mig mycket om filmen “Passengers” där en man på väg till en rymdkoloni vaknar typ 90 år för tidigt. Det är något otroligt obehagligt med rymden och därmed oändligheten, ett koncept alldeles för abstrakt för mänskligheten att greppa.

Karaktärerna i filmen tycker jag var lite svåra att knyta an till. Historien gick väldigt fort emellanåt och det var svårt att komma dem nära. Blir kanske ofta så när bok göras om till film. Kände nästan mest empati för den där välutvecklade AI-maskinen som lät folk se tillbaka till jordelivet. Filmen lämnade mig även med många obesvarade frågor. Varför tog så många livet av sig? Var de deprimerade? Jag tycker inte det är givet att bara för att man svävar ut i rymden ska man vilja sluta leva. Människans styrka är ju att kunna anpassa oss och överleva i olika miljöer. Kanske hade det att göra med det faktum att många inte verkade acceptera sin nuvarande livssituation och hoppet om att kunna återvända fortfarande levde kvar. Vilket man såklart hoppas på om man skiljts från sina barn och familj eventuellt. Möjligen kunde dock detta ha problematiserats lite mer, livet på mars verkade ju inte vara dandy det heller. Framförallt för de personer som ändå lyckades bygga upp ett liv på skeppet, så som huvudkaraktären (?). Men jag tyckte ändå filmen var bra och underhållande. Och det var kul med en gammal bekant i rutan. Jag saknade dock som sagt att verkligen bry mig om någon i filmen, vilket jag tror att jag hade behövt för att starkare “känna” filmen.

3 av 5 erigerade penisar

Mathilda

Jag tenderar att välja filmer med intressanta persongalleri men bristfällig handling, och i Aniara är det närmast tvärtom. Att sväva runt i rymden på en köpcentrumsliknande farkost ger i sig självt så mycket spännande stoff att filmen känns för kort, för hafsig. Jag vill se en tv-serie! 5 säsonger! Gärna mer ingående detaljer om livet ombord, som de 22 restaurangerna. Historien är som gjord för att låta intressanta människor och trovärdiga intriger vecklas ut, ett Rederiet till rymds if you like. Det finns möjlighet att skildra både det lilla livet, det som faktiskt alltid fortgår så länge vi andas, trots kaotiska omständigheter och behov av anpassning. Men också de stora själsliga frågorna som till slut hotar att förgöra oss, vilket också i filmen sker på sikt. Jag blir genuint nyfiken både på det praktiska och det filosofiska. Vad kostar en biljett till Mars? Det måste ju vara en klassfråga? Går det fort att dö när man överdoserar mörker? Hur förändras våra tankar när friheten som vi känner den inte längre finns? Hur många är ombord? Är det kanske inte värre än att bo i en liten pissig byhåla? Alltid finns det någon man vill hångla med om man bara sänker kraven lite. Ibland kommer jag to.m på mig själv att mysa åt hur de har det, så tryggt och borgerligt. Lila ljussken välkomnar en tillbaka i hytten. Gå med sitt barn över heltäckningsmatta och äta i en glättigt upplyst pub. Simma i en härlig pool som verkar ha generösa öppettider. En kapten som då och då häver ur sig betryggande lögner. Men jag förstår ju, förstås, att de har det obeskrivligt hemskt. Alla utvecklar långsamt sina psykiska sjukdomar. Hopplösheten motas i grind med hjälp av sekter och riter. Men vad Aniara försöker säga oss är trots allt: i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.

4 av 5 algmåltider

Anton

Vita lögner i en rymdfarkost, inspelad på Frölunda torg och Silja Line. Vissa filmer förstår jag inte att folk kan tycka om, men här kan jag begripa det - även om det för mig personligen var allt för mycket som kändes billigt och simpelt. Jag antar att jag hade önskat mer av ett filosofiskt helhetsgrepp, medan filmmakarna valde att tolka Aniara genom att göra den så detalj- och storymässigt relaterbar som möjligt. Istället för en film om Livet, en film om livet som det är. Igenkänning framför svindel.

De animerade sekvenserna ser redan gamla ut, skådespeleriet är taffligt och karaktärerna förblir stereotyper. Samtidigt är ju själva fundamentet i berättelsen strålande och förmår i sig ge filmen ett slags kuslighet: allt så välkänt och ändå så främmande. Skeppet rör sig ohjälpligt bort från allt liv, men vad spelar det för roll om man dör i djuprymden eller på Mars? Kanske är ändå den springande punkten att ingenting kan fortsätta på Aniaria - där upphör verkligen det mänskliga livet allt eftersom, kretsloppet satt ur spel.

Skildringen av detta övertygar ändå inte, det är som att jag ser inspelningsplatsen och statisterna som dricker kaffe när jag borde se ett evigt mörker.

2 av 5 skumplaststöd.

Ola

Detta var väldigt intressant. Filmen var absolut inte fulländad och det var ganska mycket som skavde men själva storyn och den märkliga stämningen i filmen vägde upp allt detta med råge. Premissen är alltså att en “rymd stena-line” får problem och börjar helt enkelt driva ut i rymden och sedan får man följa med på vad de gör med människorna ombord. Jag fick lite vibbar av Battlestar Galatica på nåt sätt, framförallt för att det är Sci-Fi som känns ganska vardaglig. Ungefär som Johan Ajvide Lindqvist gör fanatsy / skräck som är vardaglig och jag älskar just den kombinationen. Den gamla klassikern “families going through stuff, I RYMDEN!” typ.

Jag tycker också filmskaparna lyckades bygga upp en realistiskt känsla av de gradvisa förfall och hopplöshet som smyger sig på alla ombord. För varje ny uppdateringen om hur längesedan haveriet var så kände man hur livslusten liksom gick ur folk.

Jag hade förövrigt älskat den här premissen ännu mer som en tv-serie. Det känns som det finns mängder av side-stories man hade kunnat göra och den hade kunnat pågå länge. Saker som demokratiserings försök och utvecklandet av grupperingar osv hade man kunnat göra mycket med. Aja, jag ska inte sväva iväg för mycket och kanske var den här dosen rymd-ångest precis lagom. Och jag skulle nog säga att detta var min favorit filmklubb film hittills.

4 solklara virtual reality vyer