Sorry we missed you

Ken Loach tar sig an gig-ekonomin i sin senaste skapelse om arbetarklassens England.

Anton

En tragedi som är lätt att tycka om.

Vi vet redan från början åt vilken riktning vi kommer röra oss - neråt -, och vi utsätts i detta skådespel för några av samtidens mest klassiska stereotyper: mannen är pliktbunden och dålig på att kommunicera, mamman är vårdande och uppoffrande, tonårspojken missförstådd och trulig, dottern klipsk och blid. Självklart är även mannens chef resultatfixerad och närmast ond. Detta är på både gott och ont, framförallt låter det filmen fokusera på familjens ojämna kamp mot allt det som motarbetar dem. Och var det tungt från början, blir det alltså tyngre med tiden.

Skådespelarna är genuina, tugget charmigt, tempot obehagligt stadigt och fotot är väldigt mycket England. Även om hela filmen är ett politiskt ställningstagande är det befriande att den rör sig på observationsstadiet och väljer bort ett katarsisögonblick eller utopier. Såhär obevekligt kan livet vara, varken mer eller mindre.

4 av 5 Cantonas.

Lisa

Jag var inställd på en riktig gråtfest och ångest innan jag såg den här filmen. Jag tänkte redan i början när pappan i familjen ska köpa en bil för att gå med i ett franchise att “det fattar du väl att det är en jävla trap!?” och kände samtidigt ett lätt tryck över bröstet. Det illustrerar på något vis hur de som är mest sköra (på vissa sätt) och utsatta oftast också blir utsatta, och hur socioekonomisk svårigheter går i arv från generation till generation. Desperation blandat med ett kanske naivt hopp om en annan framtid fångar människor i en ond och nedåtgående spiral. När stressen sedan håller tillvaron i ett järngrepp är det extremt svårt att tänka klart och rationellt. Det är som människor som är med i Postkodlotteriet i hopp om att vinna på grannyran men där det är komplett bortkastade pengar som hade gjort mycket större nytta om de bara sparades någonstans.

Vi som tittare får genast dyka in i familjen och det tar inte lång tid innan man lär känna karaktärerna, som inte behöver någon introduktion. De är lätta att tycka om, sympatiska, verklighetstrogna, nyanserade och visst, en aning stereotypa. Man kan genom filmen ta på känslan och minnet av en svunnen och lyckligare tid som föräldrarna gör allt i sin makt för att komma tillbaka till, eller drömmen om en framtid som ser annorlunda ut. Tragedi blandas med fina scener om en familj som verkligen har roligt tillsammans och älskar varandra. Jag stör mig på den truliga och struliga tonåringen som borde kunna dra sitt strå till stacken och hjälpa sina stackars föräldrar, åtminstone sluta stjälpa dem, samtidigt som jag förstår honom. Han har inte heller bett om det här livet. Han kommer heller inte blir mer hjälpsam av att bli kontrollerad och bestraffad. Allt blir en lose lose situation i livets pissiga Postkodlotteri.

4 av 5 Abe (Oddworld):s

Mathilda

Jag älskar Ken Loach, så får vi det sagt. Trots att han nu gjort samma film om och om igen de senaste decennierna är han inte nöjd, antagligen för att samhällsutvecklingen går åt fel håll och det hela tiden finns nya vinklar från vilka han kan ta sig an samma grundproblem. Papperslösa migranter, ensamstående mammor, teknikokunniga pensionärer- alla är de offer för marknadsekonomins hänsynslösa mekanismer. Med Sorry we missed you visar han på gig-ekonomins cyniska villkor, eller ska jag säga o-villkor. Trots att Loach premisser för filmskapande är att med en väldigt tydlig agenda visa på en värld stöpt i en och samma form får det aldrig konsekvensen att han tappar trovärdighet. Det han skildrar är sant, och när vissa karaktärer eller händelser riskerar att bli väl stereotypa eller effektsökande (som budfirmans chef) tar andra en motsatt riktning: familjepappan Ricky super te.x inte och familjemamman Abby harvar på med sitt lågaffektiva bemötande mot tonårssonen. Loach har en förmåga att alltid sympatisera med den lilla människan. Ibland är jag rädd att han ska göra människan perfekt, men det sker aldrig. Han porträtterar människan som komplex, men alltid anständig, alltid hårt arbetande.

Filmen känns som sagt igen. Alla hans filmer är typ 1,40 långa och i slutet finns det ett kollektivt njutningsmoment där den lilla människan reser sig mot kapitalismen, hävdar sin rätt och återfår sin värdighet. Jag kan uppskatta det skoningslösa i hans utförande. Han duttar inte, han kör på rakt framåt.

Gig-ekonomin som sådan är intressant och det är klart den är ett problem när den används för att försörja familjen på 70-timmars jobbvecka, men kan det inte finnas en poäng att i ett diverse society ha olika typer av anställningar, löner och kontrakt för att spegla de olika ändamål man har beroende på sina personliga omständigheter i en viss tid i livet? Det kanske bara är det bortskämda privilegiet som talar, som skapar romantik där det inte finns någon, men jag har många gånger i min ungdom önskat kunna ta ett tillfälligt kneg likt en luffare för att tjäna snabba pengar på min väg mot något annat, slippa lura arbetsgivaren att jag är någon att lita på. En invändning är ju såklart: det är inte jag som verkligen behöver de här jobben och det är inte mina rättigheter som hotas.

Ja, det är verklighetsskildringarna jag uppskattar mest i Loach filmer. Bara … mjölkdunkarna! Fotbollen! Hemtjänsten! En gång stod jag på den regniga perrongen i Loach oansenliga hemstad Nuneaton och skrattade iklädd en ansiktsmask föreställandes drottning Elizabeth. Tro mig, det var större än Buckingham Palace.

4 av 5 jobb på Madame Tussauds i Blackpool

Ola

Jag hade ganska många fördomar om den här filmen. Jag visste att den skulle handla om och vara väldigt kritiskt till gig-ekonomin, jag hade dessutom blivit förvarnad om att det skulle vara så jääävvvlla tragiskt. Den första fördomen bekräftades och den andra sisådär.

Min största kritik mot filmen är nog just det att Ken Loach agenda lyser igenom lite väl mycket, man får liksom inte riktigt den där känslan av “exakt såhär är det” som vissa filmskapare är extremt bra på att få fram. Alltså där man berättar en historia om något och får det att kännas 100% äkta och den får tittaren själv ha vilka åsikter som helst om det hela. Det blir lite för många moments av 10% extra kryddning för att make a point.

Men med det sagt så gillar jag filmen i övrigt. Man blir verkligen känslomässigt engagerad i de sympatiska men mänskliga karaktärerna och han lyckas verkligen fånga känslan av en “ganska stressad familj med ekonomiska bekymmer”. Och det är fint på nåt sätt att filmer handlar om just det, en familj i nån “lägre medelklass” som har det ganska tufft. Filmer har ju ofta en förmåga att handla om extremer.

Aja, på nåt sätt har de nog fått mig att tänka lite. Såg en reklam på stan idag med en leende Måns Zelmerlöv där han gjorde reklam för nåt apotek med “sjukt snabba leveranser”. Jag vet ju förstås inte ett piss om de som kör ut deras produkter men jag tänkte ändå på ett stressat bud med en pipande apparat och piss i en flaska. Fördomar som Ken Loach lyckats skapa.

3 av 5 medelklassfamiljer som har det ganska tufft.