The house that Jack built

Lars Von Triers skapelse om en seriemördare vars brott porträtteras i fem akter.

Lisa

Har bekantat mig med Trier tidigare men den här filmen nådde någon ny nivå av obehag. Det är första gången jag på riktigt förstår hur mina PTSD-patienter har det. Efter filmen fick jag ofrivilliga återupplevanden från scener ur filmen, typ någon sa bröst och framför mina ögon flashar en bröst-börs. Helt rimligt… Jag är egentligen inte särskilt känslig men den här filmen var djupt obehaglig. Det som gjorde den obehaglig var delvis också att det kändes som att det sjuka våldet inte hade något syfte mer än att bara vara sjukt.

I början var filmen helt bisarr och mycket komisk, men spårade givetvis ur. Det enda jag är stolt över är att jag tillslut lyckades förstå att det fanns en koppling till alltså Dantes inferno. Vilket såklart någon mer insatt hade kunnat fatta tidigare och “koppling” är en underdrift, då hela filmen verkar vara baserad på verket.

Går det ens att betygsätta den här filmen? Jag vet inte alltså om en film ska väcka känslor så har Trier ju lyckats. Ilska, avsmak, obehag, förvirring, underhållen och emellanåt road. Sen kan jag även tillstå att jag tycker att Trier uppenbarligen har ett öga för film och foto men att han liksom inte använder sin potential på ett rimligt sätt. Jag känner mig som en besviken förälder eller typ mormor som “inte förstår varför han måste hålla på sådär med allt våld”. Får nog ändå på ett motvilligt sätt ge den:

3 av 5 kvinnohatare

Ola

Jag vet inte riktigt vad det var men detta var nåt av det obehagligaste jag någonsin sett. Det kan ha att göra med att min sinnesstämning just nu är lite skör och massa andra orsaker men fy fan. Jag satt och funderade under filmen varför det var så obekvämt och en teori var att man kände att det fanns liksom inga gränser för hur sjukt det var. Man satt hela tiden och väntade på att det skulle trissas upp och bara bli värre och värre.

Konstigt nog gjorde faktumet att det inte var baserat på en verklig seriemördare det hela värre. Jag antar att ofta när man gör filmer om verkliga händelser har man ändå nån form av respekt för offren och vill liksom inte frossa för mycket i det. Von Trier hade inga såna skrupler utan det var psykiska och fysiska grymheter i kvadrat.

Sen var det ingen dålig film. Allt var snyggt, den var riktigt rolig i vissa sekvenser (det är väl inte heller nåt man hade gjort med en sann historia) och känslan var att man ändå ville se hur det slutade. Jag njöt också av den extrema avsaknaden av att bry sig. Von Trier bryr sig fan inte om nåt, speciellt inte vad massa tyckare runt om i världen tycker om honom och det är jävligt befriande i dagens klimat när minsta felsägning av nån kan orsaka ramaskri.

Tyvärr så ville jag verkligen stänga av filmen mitt i och då kan man ju inte ge högre betyg än tre.

3 / 5 sjuka danska regissörer

Anton

En enhetlig bedömning av en så splittrad film som den här är svårt. I sex (inklusive epilogen) helt olika episoder berättas historien om seriemördaren Jack, makalöst spelad av Matt Dillon. Inledningen är trevande, kanske avsiktligt. En “vanlig man” blir plötsligt provocerad till att begå sitt första mord, frammanad av en kvinnas/samhällets idé om vad en seriemördare är. Den andra delen är fullkomligt lysande humor, filmen är då snudd på en femma - absurd och originell. Jag skrattar hysteriskt när Jack bär runt på ett stelfruset offer, eller när han släpar en död kropp efter sin van. Det känns befriande förbjudet.

I nästa “incident” spårar självklart filmen ur, vilket både är på gott och ont. Absurdismen stiger till nya höjder och von Trier vågar gå dit man inte vill att han ska gå, tyvärr går han även i sin egen fälla och frossar i sina provokationer alldeles för länge. Den fjärde episoden är obehaglig, men också trött och tråkig: intentionen är uppenbar från början, chockandet har tappat sin tjusning och kritiken av en passiv poliskår är bara fjantig. Därefter återfår filmen förvånande nog sin gnista med en munter final, jag skrattar och våndas om vartannat.

Tyvärr avslutas den alltför långa och alltför ambitiösa filmen med en symbolisk vandring i helvetets kretsar. Det är säkert jättefyndigt och smart, men att använda sig av Dante känns gjort. Jacks konversationer med Vergilius, som för övrigt förekommer genom filmen, och som ofta bildsätts med något slags ppt-slide, är opåkallade och på tok för cerebrala. Bäst är det istället när von Trier gestaltar seriemördarens obegriplighet och när dödandet blir slapstick, då närmar vi oss något slags sanning och får även möjlighet att fundera kring allas vår märkliga mordfascination.

3 av 5 frysrum.

Mathilda

Vad fan skådar mitt öga? Sällan har jag väl sett så lite av en film jag ändå sett. Synd, eftersom det börjar bra. Varför kunde inte Von Trier nöja sig med att göra en konventionell film, rikta in sig på att Jack är en klåpare med städmani som försöker snacka in sig hos främlingar för att sedan mörda dem. Det var ju kul! Jag gick till och med så långt att jag jämförde de komiska dumheterna med HBO-skapelsen Sally 4-ever, förra årets bästa brittiska komediserie (ja, roligare än Fleabag) Men nej, istället ska han gå loss i ett psykiskt sjukt frosseri som helt frankly inte är så jävla kul för oss friska. Jag tänker mig att han sitter i sin skaparverkstad och gormar “Jag ska ha djur! Jag ska ha barn som skjuts! Jag ska ha kvinnor som får brösten avskurna! Jag ska ha religion! Och karismatiska diktatorer!” Problemet är inte att jag blir stött, knappt ens illa berörd - problemet är att jag inte fattar varför saker händer! Vad exakt vill han säga? Att hata kvinnor är en sak, det har ju ändå varit lite ute ett tag och kräver väl snart sin comeback som allting annat, men måste man ha en portmonnä av kvinnobröstskinn? Här framstår Von Trier mest som en sådan där jobbig människa som säger “jag är lite konstig, lite udda sådär!” och man svarar honom med att skicka ett “Ok” och den där emojin med ett streck till mun.

2 av 5 polisbrickor som lämnas in till silversmeden för polering