Joker

Batmans ärkefiende i tolkning av Joaquin Phoenix.

Mathilda

En mycket obehaglig film att se. Och då menar jag eftersom biosalongen var fullsatt. Genast började jag tänka på massakern i Aurora 2012, när en ensam gärningsman sköt ihjäl 12 personer och skadade 70 på premiären av Batman-filmen Dark Knight Rises. Det hela skedde 30 minuter in i filmen. Jag satt därför med ett, förvisso fullt hanterbart, men ändå kännbart tryck över bröstet, och spejade omkring mig, misstänkliggjorde alla kissnödiga stackare. Men det visade sig än en gång att terrorism inte inträffar jätteofta.

Jag vet att jag har sett en Batman-film på bio med Heath Ledger som Joker men jag minns inte vem som fick med mig på den. Jag hade svårt att förstå och ta den till mig. Den här filmen handlar om att socialtjänsten skär ner och priset samhället får betala är att galningar löper amok. Men när socialtjänsten fanns var den såklart värdelös och knappt någon fick hjälp. Alla föredrar att det finns en massa dåliga samhällsinstitutioner att klaga på, framför att de helt läggs ner. Det viktigaste är att de finns. Det som en gång monteras ner kan inte med självklarhet byggas upp igen. Hjälp på låtsas är trots allt är bättre än ingen hjälp alls.

Gotham City och fördärvet, oartigheten och dystopin … jag hade velat se det utvecklas mycket mer i filmen. Men jag tänker mig att de menar ungefär som vid Hemköp Masthugget. Där luften ligger tung av kärlekslöst fett och skräpet dansar i vinden bort mot fönstret på Hops där en rosakletig sås utgör stommen till en trött buffé. Eller som vid Netto bara ett stenkast bort. Där en polispiket sladdade in framför min barnvagn härom dagen. Ut sprang 2 meter långa poliser och satte handfängsel på en gormande utsatt man medan hela kassakön hade första parkett.

3 av 5 lite på gränsen väl nedklottrade tunnelbanevagnar

Ola

Superhjältar, superhjältar, superhjältar och så plötsligt en supervillain. Jag är ingen expert på den extremt överexploaterade superhjätegeneren men vad jag vet är inte filmer med den onda karaktären i fokus så vanligt. Men jag förstår att det behövs nya grepp för att ge nån form av konstnärlig utmaning i genren. Jokern handlar alltså om när Jokern blir den han är.

Som vanligt 2019 sitter man och funderar på vad den politiska poängen är men skönt nog tycker jag det känns svårt att hitta nåt uppenbart. Det finns väl någonting i att om man gör massa nedskärningar i (den redan dåliga) välfärden så skapar man onda monster men som sagt, jag trodde det skulle vara mer sånt.

Den stora behållningen i filmen är väl Joaquin Phoenixs porträtt av Jokern, vilket man såklart visste redan innan man såg filmen, det är väldigt artistiskt och snyggt men det skaver ändå lite. Det är lite väl utstuderat ibland, men va fan. Det är ändå coolt och känslan när jag gick ut ur salongen var ändå positiv.

Sen finns där förstås också lite pinsamma saker som aldrig borde lagt till, t.ex när det tvunget ska förklaras med extremt uppenbara scener en sak som varje normalbegåvad människa kunde fatta utan större tankemöda, det sabbade tyvärr lite känslan av att vara en “smart” film.

Men, en bra bioupplevelse.

4/5 psykotiska skratt.

Anton

Jag har ett antal problem med jokern:

1. Den skapar en skapad förståelse bakom ondska, som gör ondskan banal och mindre ond. Socionomprogrammets tankegods har kanske bäring i verkligheten, men är ganska ointressant i en film.
2. Själva idén - miljö skapar ondska - är alltså övertydlig, precis som flera sekvenser i filmen. Exempelvis när det framgår att jokern har inbillat sig en dejt med en granne, följt av återblick till dejtscenerna utan att kvinnan är där.
3. Joaquin Phoenix håller inte stilen genom filmen, utan blommar ibland ut på ett sätt som inte känns i linje med karaktären. Det är en skinnömsning som inte är helt trovärdig. Dessutom är hans jokerskratt snart tröttsamt.

Med detta sagt är det givetvis en snygg och i viss mån drabbande film som gör sig mycket väl på bio. Den korrupta, nästan laglösa storstaden är inte originell, men fungerar bra som backdrop till berättelsen. Vem uppskattar inte ett eldigt upplopp?

Om det också, på allvar, vore så att filmmakaren hade fenomenet Greta i tanken (kort: en folkrörelse runt en galning), skulle jag gilla filmen mer. Jag tror att den kan vara mycket intressant att se om, om säg tio år, och att likheterna då är än mer slående och obehagliga.

3 av 5 sinnessjukjournaler.

Lisa

Jag väntar fortfarande på den första fem-av-fem upplevelsen. Den här filmen kom ändå nära för mig. Jag kände en sorts upprymdhet som jag kan få av en jävligt bra film. Det var bra musik, snyggt filmat med intima närbilder och symmetriska vidvinklar. Jag tyckte det var snyggt och obehagligt att känna empati med en våldsam galning (vilket kanske inte är så konstigt iom yrke) men jag tänker mig att detta var tanken, även för den stora massan. Jag tyckte att karaktärsuppbyggnaden var snygg, även om det ibland blev på bekostnad av tempot i filmen. Samtidigt återspeglar det långsamma tempot Flecks tillvaro, med ensamhet och lidande. Jag uppskattade även den realistiska viben samtidigt som man måste påminna sig om att man är inne i marvels universum.

En detalj som gör att filmen inte är fem-av-fem är att det på ett övertydligt sätt visas att relationen med grannen var inbillad. Samtidigt var det också en räddning att realisationen faktiskt VAR inbillad. Något som kändes mycket osannolikt. Något annat som påverkar negativt är att det känns som att Joaquin inte kan containa sin egen charm emellanåt och trots en lysande skådespelarinsats lyser den igenom och inte är förenlig med Arthur Fleck.

En sista sak som jag tyckte var rolig, men som helt är baserad på egen tolkning är, när Arthur kommer in till de Niro som late night host, kysser en annan kvinnlig gäst på precis samma sätt som Heath Ledger (som ju spelat jokern) kysser ett fan på röda mattan.

4 av 5 blodiga leenden