Beats

Året är 1994 och Storbritannien förbjuder rave. En skottsk historia om vänskap, klass och fest.

Ola

Jag var ganska pepp på den här filmen, brittiskt 90-tal, rave och några kända namn som stod på omslaget. Tyvärr tycker jag inte riktigt det lyfter. Det var några garv och en spännande samling karaktärer men tyvärr så dök aldrig den där känslan av att man verkligen brydde sig upp. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli riktigt uppslukad av en film igen då jag känner typ såhär för typ allt jag ser. Så kanske inte var filmens fel.

Jag tror jag också är lite besviken på att filmen inte handlade lite mer om rave som subkultur och fenomen. För mig kändes det lite överdrivet och väl “cyberpunkigt” med hemliga tillhåll i nedlagda fabrikslokaler och ja, lite efterhandsromantiserande. Nu var jag ju inte i Skottland på 90-talet men väl i Jönköping vid samma tidpunkt mitt under Docklands-hysterin och det hade varit så mycket intressantare med en spelfilm om typ Docklands (eller motsvarande RIKTIGA rave i Skottland).

Aja, det var helt ok ändå.

3 / 5 ecstasytabletter

Mathilda

På något sätt är det glädjande att inte bara Sverige fokuserar på att lägga sorti på den goda stämningen genom att typ millimeterbestämma stolars placering för att en uteservering ska få finnas. Hjärnan spelar en ett spratt a la gräset är alltid grönare på andra sidan, för visst känner man sig som den mest hunsade i Europa när mossiga sossar agerat okynnesförmyndare i decennier, men! nog har vi det ibland bättre än när konservativa britter förbjuder rave men än idag tillåter barnaga. I Sverige måste man ansöka om danstillstånd och i Storbritannien finns det alltså en lag mot att samlas kring repetitive beats.

Kompisarna Johnno och Spanner hänger runt i West Lothian, skaffar vänner som går på rave och försöker passa in. Johnnos mamma kallar Spanner för “scum” och ska flytta från området för att ge Johnno en bättre framtid. Filmens konflikter ligger dels i Johnnos styvpappa som är polis, men kompisarna är också jagade av en kvinnomisshandlare och hans trötta crew. Om man har en åsikt om ecstasy kan man sucka av både välbehag och obehag över tripparna och färgerna, men så mycket mer händer inte. Jo, alla tar bilen till ravet vilket för tankarna till 50-talets Grease. Då var det lite mer rosa sockervadd och lite mindre grant’s whiskey.

Till syvende och sist har etablissemanget gjort ungdomarna en stor tjänst. Vad kan vara bättre för en rotlös ungdom än att ha en fånig lag att kämpa emot? Ingen kan komma och säga att de tagit på sig offerkoftan, nej helt gratis blir de satta i en faktiskt underdog-position. Vilken lycka att slippa begå en massa traditionella brott. Att få vara rebell, revolutionär, make history, bara genom att dansa!

3 av 5 wee likes

Lisa

Skottska Superbad! Innan kändes detta som en film right up my alley, och det var det väl ändå. Snyggt med svartvitt och fantastiskt härligt med den skotska dialekten. Den dynamiska duon nörden och den slarvige scum-duden som trots deras olikheter har ett gemensamt intresse i musiken. Jag tycker filmen är ett fint vänskapsporträtt och det känns otroligt romantiskt på något sätt med ravescenen på 90-talet. Filmen var witty, underhållande, olycksbådande och spännande. Jag tycker att karaktärerna var fina och intressanta och det gick fort att lära känna dem.

Det bisarra lagförslaget som citerades om och om igen blir som fienden i filmen. Filmens crescendo är en raging ravefest och jag kan riktigt känna svetten och peppen! Trots viss oro att allt skulle gå åt helvete på festen förmedlade det en jävla fet känsla ändå och att huvudpersonerna får en sjuhelvetes “protest”fest! Att polisen kom gjorde det nog ännu lite mer fett för the ravers.

4 av 5 raves to the graves

Anton

Det är oklart vad Johnno och Spanner egentligen har gemensamt, förutom att båda tycker att rejv är lite kul. Det har liksom bara blivit dem. Alla runtomkring inser att det är en vänskap som inte kan bestå in i vuxenlivet, men det vill de själva inte förstå. På ett paradoxalt och ändå på något vis logiskt sätt behöver därför duon avsluta vänskapen med en stor smäll, en händelserik och drogfylld natt. När de så ecstasyärliga kan säga vad de betyder för varandra och när Spanner börjar accepteras av Johnnos mamma, finns det inte längre något mer att uppnå. Ridå, för både film och vänskap.

Vi får följa med i detta mystiska snåriga och det är kul och intressant och känslosamt. En begynnande rejvkultur fungerar bra som backdrop, medan Spanners idiot till brorsa och Johnnos snutstyvpappa är övertydliga karikatyrer. Framförallt är det dock Spanner som lyfter filmen, en karaktär som hämtad ur This is England. Han har utstående ögon och fruktansvärd frisyr. Född till misär, men med en ängels renhet: han vill inte göra någon illa, han vill bara ha kul. Vad han finner i den närmast dövstumme Johnno är som sagt ett mysterium, men av det vackrare slaget.

3 av 5 hemliga radiofrekvenser.