The Lion King

Klassikern från 1994 i ny tappning.

Mathilda

Eftersom jag ticks the box i kategorin “en människa i världen född 1988” har jag sett Lejonkungen flera gånger som barn. Men, det är nästan den enda tecknade film jag sett. Om mitt minne inte sviker mig 20 år bakåt är denna Beyonce-version av Lejonkungen nästintill identisk med originalet. Jag är negativt inställd till filmvalet men efteråt funderar jag ändå på när jag såg Lejonkungen som liten och hur den illustrerade många av de allmänmänskliga känslor man har som barn. När man är barn är man rädd för att ens föräldrar ska dö. I perioder så rädd att man ligger klarvaken i sängen med stigande puls, man har precis fattat att världen kan vara grym och är den inte grym är den åtminstone gråzonstaskig, sällan rakt igenom snäll. Framför Lejonkungen var det okej att gråta floder. När Scar låter Mufasa falla på klippan tänker jag på när när mamma var 10 minuter sen hem från psykosynteskursen kvällen innan.

Nu som vuxen gör jag ett försök att analysera sensmoralen men huvudet börjar värka. Jag är helt enkelt för korkad. Scar är bitter och avundsjuk. Mufasa och Simba är perfekta. Kvinnor klarar sig inte utan män. Simba förvandlas problemfritt från köttätare till insektsätare, bara för att surikaten och vårtsvinet är så sköna. Hmmm.

Men se, det är också därför jag inte ska se tecknat. Även som liten störde det mig att det är alldeles för… overkligt. Nåväl, den stora behållningen är fortfarande Timon och Pumbaa och deras godmodiga, virriga sarkasmer.

3 larvätande lejon av 5

Lisa

Jag hörde några amerikaner diskutera nya lejonkungen i Budapest. Kvinnan sa ”this is the end of animals in movies, there is just no need for them anymore”. Jag är osäker på om den spaningen är sann men jag håller med om att animeringen var kusligt bra. Så bra att jag inte längre tvivlar på skräckhistorier om att man ”i framtiden” kan ha VR-glasögon på sig och inte veta om man befinner sig IRL eller en parallell virtuell verklighet.

Mycket är detsamma i lejonkungen, vilket känns tryggt. Den är anpassad till en lite mer verklig setting (även om sjungande och bugande djur inte är verkligt) vilket ändå i min mening passade bra. Scar som tyrannisk chef fick mig att tänka på min egen arbetsplats och hur lätt det är att förstöra den fina och delikata balans som råder på en arbetsplats (och givetvis i naturen). Jag uppskattade Timon och Pumba som comic reliefs och skrattade flera gånger gott. Beyonce som Nala kändes liksom much ado about nothing, hon var med väldigt kort och med en sådär insats kan jag tycka. Jag undrar vad jag hade tyckt om det var första gången jag såg filmen och den var ny idag. Men det är kanske liite svårt att se vad den tillför mer än klirr i kassan för Disney (och en härlig upplevelse för oss 80-talister). Förstår inte grejen med alla miljoner remakes som kommer nuförtiden (men det är väl en annan diskussion).

4 av 5 ocensurerade fart

Anton

Jaha, vad ska man säga om detta då? En klassiker i flashig remake.

Tja, vad gäller detta med klassiker så är det ju en välförtjänt stämpel. Lejonkungen är en traditionell historia om en ödesbestämd krigare och kung, som går igenom fem sorger och åtta bedrövelser innan han uppfyller profetian. Här finns livsfilosofi, comic relief och kärlek samt den eviga kampen mellan gott och ont.

Nå, den flashiga remaken då? Well, den är ju fit, but… don’t it just know it.

3 av 5 morrhår.

Ola

Jag som är född 10 år tidigare än resten av filmklubben har inte riktigt samma relation till Lejonkungen som de andra medlemmarna, vad jag kan minnas har jag bara sett originalet en gång och insåg rätt snabbt att jag inte minns mycket av den.

Om vi börjar med det visuella så är det helt stört snyggt, det känns som att naturfilmare som sitter och häckar i en buske i 4 månader för att få se en bergsget föda ungar eller dylikt snart får skaffa sig ett nytt jobb. Det är helt enkelt svårt / omöjligt att avgöra om djuren i filmen är riktiga eller animerade.

Som sagt så minns jag inte så mycket av originalet, men jag insåg ändå snabbt att storyn i den nya filmen är mer eller mindre en exakt kopia av den gamla filmen. Anledningen var helt enkelt att den här storyn aldrig hade skrivits 2019. Den är på tok för våldsam, patriarkal och utan “sedelärande” budskap som passar 2019. Och det känns sjukt nog vågat och “fräscht”.

Och storyn har ändå något, det är inte extrem svart/vitt som typ Star Wars och Sagan om Ringen och de lyckas bygga upp en stämning av revansch och hämnd som jag sällan känner nuförtiden. Och det tillsammans med bra låtar och kul humor gör det riktigt underhållande.

4 av 5 arvkungadömen