First Man

Skildring av Neil Armstrong och månlandningen 1969.

Lisa

The Eagle has landed! Jag hade inte så höga förväntningar på den här filmen men inte så låga heller. Den lyckades förmedla känslan av hur otroligt osannolikt och stort Apollo 11 ändå var. Hur sjukt att de kunde landa på månen för så länge sedan när de knappt hade färg-tv. Det blir också uppenbart hur mycket detta teknologiskt låg i framkant när man hör att de knappt kan kommunicera med ground contol. Samtidigt skördade uppdraget många liv och raserade många äktenskap.

Möjligen att det i filmen var lite mycket fokus på relationerna och människorna ”bakom kulisserna” när själva månlandningen var det fetaste med filmen. Ändå tyckte jag att det var intressant att få den delen också och det bidrog till att bygga upp en relation till karaktärerna. Eftersom det faktiskt var många som dog ger det en uppfattning om hur pass svårt och riskfyllt månlandningen var.

Jag tyckte filmen var snygg och att det var vackert foto många gånger. Jag gillade att månen återkom i bild som en påminnelse om det storslagna äventyr de ska de sig ut på, men ännu inte visste om de skulle klara det. Jag gillade av någon anledning också att Neils klockor även syntes tydligt i bild många gånger, det bidrog på något konstigt sätt till en känsla av autenticitet och verklighet för mig. Själva månlandningen känns som en film eller ett minne från en svunnen tid för mig, men den här filmen påminde mig om att det verkligen VAR på riktigt.

4 av 5 1202 alarms

Anton

Först och främst: jävlar, vad coolt det är att vi har åkt till månen! First Mans stora förtjänst är att den utan någon större svulstighet förmedlar just detta, inte minst i de stilla scener när Neil Armstrong (Ryan Gosling) eller någon av hans kamrater är nere på jorden och ser upp mot natthimlen. Den ganska långsamma genomgången av det amerikanska rymdprojektet gör mig också glad. Att människan har lagt sådana otroliga summor på att landa ett slags flygande golfbil på ett värdelöst gruskorn! Väldigt charmigt och älskvärt.

Många av mina tankar har dock rört invändningar mot filmen. Armstrong är exempelvis en ganska träig karaktär som man aldrig kommer nära in på livet, men är det verkligen en svaghet? När han intervjuas för astronauttjänsten blir han tillfrågad om sin dotters död, och svarar: “I think it would be unreasonable to assume that it wouldn’t have some effect.” Ett kärnfullt svar, och kanske behöver inte en huvudkaraktär lajva Sommar i P1.

Det största problemet för mig är istället fenomenet biopic, vilket jag aldrig riktigt förstått. Man gör sitt bästa för att de historiska sakerna och personerna ska se rätt ut (ex. bygga upp Armstrongs hus precis som det var), men ändrar ändå lite hur man vill i historien. När det gäller Freddie Mercury kastades kronologin om hej vilt och i det här fallet kan man efteråt läsa att Armstrong aldrig satt sin fot i en snurrmojäng. Det är alltså verkligen på riktigt och ändå verkligen på låtsas, vilket ger filmupplevelsen en märklig bieffekt: man får sig en serverad bild av vem den här personen var som är svår att värja sig mot, samtidigt som man hela tiden undrar vad som verkligen hände och vad som inte gjorde det. Och: När jag nu tänker på Neil Armstrong, tänker jag på Ryan Gosling.

Som förmedlare av rymdresornas fantastiskhet gör alltså First Man ett storslaget arbete. Resten av filmen är stämningsbyggande utifrån en svår karaktär som sällan/aldrig visar någon känsla, vilket inte är helt ointressant. Dock undrar jag om den här genren överhuvudtaget är nödvändig och tänker att jag njutit och fascinerats mer av en välgjord dokumentär.

3 av 5 första månsteg.

Ola

Filmer som handlar om en stor händelse i världshistorien gör mig alltid lite extra intresserad. Det kan liksom inte vara helt ointressant då och även om själva filmen inte behöver vara superbra så har man iallafall lärt sig något.

First man tycker jag dock både var intressant och en bra film. Jag har sett otaliga dokumentärer om “rymdkapplöpning” mellan USA och Sovjet (kan rekommendera dramadokumentärer “Space Race” från BBC) och har rätt bra koll på det mesta faktan i filmen, men den här filmen fokuserade inte så mycket på de tekniska landvinningarna och dramatiken kring själva rymdprogrammet utan porträtterade astronauterna i allmänhet och Neil Armstrong i synnerhet. De kanske inte lyckades 100% med detta framförallt för att Neil Armstrong inte var en superintressant karaktär och det kändes inte riktigt som man fick lära känna karaktärerna tillräckligt för att verkligen bli berörd när olyckor inträffade osv.

Men som jag skrev i början, när filmen har förankring i verkligheten så har filmer ofta ett ganska högt grundbetyg hos mig. Jag uppskattar t.ex “snygga scener” osv otroligt mycket mer när man får se en HD version av de första stegen i rymden än “2 minuter filmande av gata i Mexico” (Roma) eller “man blir slagen i fransk portuppgång” (Happy End).

Också lite deppigt att Michael Collins återigen blir helt sidesteppad och knappt nämns i filmen, verkligen världens mest uppenbara tredje hjul den stackarn.

4 av 5 saturn raketer

Mathilda

Bla bla bla. Vad ska jag tycka nu då? USA ska mopsa sig mot Sovjet genom att skicka upp en torrboll vid namn Neil Armstrong på månen. En kvinna heter Pat och har bakat hallongrottor. Väl på månen är allt vitt och tomt. Att se jorden som en liten boll sådär, det känns mäktigt. Bara häromdagen när jag själv flög över Landvetter och såg all oförarglig svensk skog, så tänkte jag: men gud, vad är vi så rädda för? Och sen: där nere äter någon en nattmacka och släcker en lampa. Så mysigt. Att åka till månen måste vara det ultimata sättet att zooma ut. Men, tillbaka till filmen- en annan torrboll på internet skrev såhär:

”First Man is a perfectly crafted masterpiece that offers the ultimate cinematic experience. The film does an excellent job at portraying the perils and exhilaration of spaceflight.”

Jösses så duktig man kan vara. Dan Brown saknas knappast i hans bokhylla.

2 av 5 tankeknull med Gosling