Juliet, Naked
Romcom av Nick Hornbys bok med samma namn.
Ola
Det är svårt att recensera filmer man varken tycker speciellt bra eller dåligt om. Iallafall var detta en helt ok komedi men en ganska dålig romantisk sådan. Kärlekshistorien lyfte aldrig riktigt och jag vet inte ens om det var meningen att den skulle göra det? Det fanns liksom inget “Awww” slut och man ville inte ens att det skulle bli ett sådant.
Som ett fan av the IT Crowd så blev jag glad av att se “irländaren från the IT Crowd” i filmen och på många sätt var han den stora behållningen för min del, det är väldigt roligt med nördiga medelåldersmän som fokuserar mer på sitt intresse än på sin familj och andra fundamentala delar av att liv. Han var dessutom ganska älskvärd. Känns som filmen hade varit bättre om de hade fokuserat mer på hans karaktär och gjort nåt kul av “nördiga 35-50 åringar” än en medioker rom-com.
2 / 5 vinyl-ep
Mathilda
Den här filmens premisser får mig att känna ömhet och nostalgi. Den är perfekt redan innan jag sett den. Det är en sådan film man hyrde på vhs-tiden. Jag och mamma i centrum i uppväxtorten med 4000 invånare. I kiosken kunde man köpa två importerade coca cola för 10 kronor. Så stod man där och kunde inte komma överens. Till slut valde man den här. “Lite småmysig”, hade mamma sagt efteråt. “Inget speciellt”, kanske tillägget hade blivit ett par dagar senare. Den brittiska kuststaden för tankarna till min vistelse i Newhaven, East Sussex. Fiskmåsar och fish and chips. En färja till någon nordfransk håla. Glorifierad tristess!
Om jag rör mig bort från mina personliga drömmar kan jag konstatera att Duncan är filmens behållning. Flickvännen Annie är en gråblek dussinfigur som man varken gillar eller ogillar. Byter hon inte bara ut en idiot mot en annan genom att gå från Duncan till Tucker? Det finns en del trovärdighetsproblem. Engagemanget för Tuckers alla barn och exfruar räcker inte hela vägen heller. Handlingen är småmärklig men mycket är ursäktat när en nyckel vrids om i låset på en blå liten dörr mitt på gatan.
3 av 5 stood up dejter på tate modern
Lisa
Äntligen lite hederlig romcom-feelgood! Minns det som att jag skrattade ett flertal gånger hjärtligt. Karaktärerna hade en härlig bitterhet som jag kan tycka är charmigt underhållande. Roligt med en man som är som ett förvuxet barn och har en idol, även om det är lätta poäng kanske. Jag tyckte att de hade byggt upp ”communityt” runt Tucker Crow bra (affischer, skivor, gamla kassettband) och det gav en känsla av en mystisk och mytomspunnen artist a la Rodriguez. När man senare får träffa denna “mytiske man” är han ba dekis. Men att verkligheten inte är lika spännande som fantasin är sen gammalt.
Allt som allt en hederlig romcom som sagt (och minnet sviker mig lite kring detaljer men minns känslan när jag såg den!) nothing more nothing less! Snyggt att de lyckades dölja att Rose (Annie) var gravid i 4e måndagen, något som jag ofta stör mig på i typ sitcoms (helt plötsligt kommer någon med en GIGANTISK väska för magen?) annars när man ser tydligt. Tyckte det var lustig trivia när huvudkaraktären funderar kring att skaffa barn.
3 av 5 inlagda valögon
Anton
En helt okej romantisk komedi. På plussidan var det oväntat många skratt. Det beror nästan uteslutande på musiknörden Duncan som trots sina uppenbara svagheter blir alldeles omöjlig att inte tycka om, inte minst för att han också får filmens bästa monolog i vilken han ber sin store idol att dra dit pepparn växer. På minussidan hittar vi för det första huvudrollsinnehavarna, det ack så viktiga i den här genren. Ethan Hawke är klyschigt småcharmig som gamle rockstjärnan Tucker Crowe, medan Rosie Byrne är direkt hopplös som intetsägande medelmåtta som får Tucker på kroken. Hon är vacker på ett otroligt barnvänligt sätt, det går inte att föreställa sig henne utan kläder. Det andra stora minuset är att själva historien inte knyts ihop på ett särskilt snyggt sätt, och att det under filmens gång fladdrar förbi lite för många karaktärer som man sedan inte får se igen. Synd på en lovande idé.
2 av 5 picklade hajögon.