Vox Lux

Drama om Celeste som överlever en skolskjutning och blir känd artist.

Anton

Jag var så redo för den här filmen. Hade liksom sett trailern och läst lite om den och hade fortfarande ingen aning om vad jag skulle se. Jag gick in med nyfikenhet och öppet sinne. Och visst förstår jag att det har varit svårt att förmedla Vox Lux i form av recensioner och trailers, framförallt för att den tyvärr mest bara är… konstig.

Poängen är väl att absurdisera kändisskap, men eftersom det antas vara en så banal och enkel poäng försöker man krumbukta sig runt detta med hjälp av sökt berättarröst och långa, arty scener. Det är synd eftersom jag gillar flera saker med storyn: Celeste blir kändis över en natt efter en skolskjutning, hon blir en girl power-produkt, masker från en av hennes musikvideor används i ett terroristattentat, etc. Här finns stoff!

Men ingenting händer riktigt och ingenting tar fart och så tar filmen slut med ett bisarrt framträdande av en avdankad och hyfsat usel popstjärna. Det sorgligaste är att den som verkligen vrider runt kniven och dödar filmen är Natalie Portman. Hon överspelar å det kraftigaste i sin roll som vuxna Celeste. Det misslyckas som karikatyr av två anledningar: Portman saknar 1) humor och 2) naturlig tuffhet. När hon kör sina divalater saknas alltså trovärdigheten fullständigt, vilket gör att man på allvar skäms å hennes vägnar. Här är präktiga Portman ute på alldeles för djupt vatten. Vem vet om inte filmen hade kunnat blivit helt annorlunda med en bättre castad huvudroll.

2 av 5 stockholmsnätter.

Ola

Vad var det här egentligen? Det är väl den sammanfattande känslan man hade efter Vox Lux.

Filmen började rätt ok med historien om hur den fiktiva popstjärnan slog igenom, det var skolskjutningar och fylleslag i Stockholm och man blev ändå lite nyfiken på vart det här var på väg. Sen hoppade allt typ 16 år in i framtiden och allt blev väldigt ointressant.

Att sedan hela filmen avslutas med några märkliga konsertscener ala Bohemian Rhapsody är ju helt obegripligt. Den här stjärnan finns ju inte ens. Var det meningen att man skulle tycka låtarna var bra? Var det meningen att man skulle tycka det var platt? Varför isåfall ha med dem?

Rent generellt kan man undra va syftet med filmen var? Att västerländsk-populärkultur är platt? Att den förstör människor? Allt var oklart. Dessutom kom det en berättarröst då och då som ibland var så absurd så man fick känslan att filmen var nån form av svartkomedi. Var det meningen? Jag orkar inte ens nämna det oklara terrordåd som var mitt i filmen, helt obegripligt.

Nä, känslan här var att filmens tre producenter Portman, SIA och Law har lite hybris och trott att de kan slänga ihop nån form av samtidskommentar med vänsterhanden. Det funkade inte.

1/5 Göteborgs skyltar

Lisa

Ja vad minns jag av denna film? Minns knappt att jag sett den. Men när Jude Law (var Jude Law ens med? Minns inte.) och Natalie Portman är med, då hade jag ändå någon sorts förväntning på filmen. Kanske att idén var hyfsad men utförandet sisådär (Anton fick påminna mig om handlingen precis).

Idén ja, intressant ”take på vår samtid”, alla kan och blir kända av så konstiga saker. Något jag som trogen Daily Mail och E! Online-läsare kan intyga. (Typ teen moms mammans barn blir omhändertagna för att pappan skjutit familjens hund). Utförandet, nja. Alltså helt borta är typ filmen, minns bilder men inte tillräckligt för att samla mig kring en insiktsfull recension, och jag brukar ändå ha rätt bra minne.
Tänker att det säger något om filmen, inte om mitt minne.

1 av 5 knarkscener på hotellrum

Mathilda

Guardian drämmer till med en trea och DN skriver att det rör sig om en “skicklig gestaltning av samtidens splittring och stress.” Förbluffat frågar jag mig om vi har sett samma film, för jag har just plågat mig igenom en kalkonrulle.

När man har överlevt en massaker är det fullt naturligt att man mår piss och man kan säkert också förvandlas till en yvig tonårsmorsa tillika superkändis med kantig personlighet och silversprayat hår, men det är egentligen rätt ointressant eftersom filmen aldrig gör ett endaste försök att reda ut potentiella samband. Saker bara händer lite på måfå. Jude Law blir beskylld för att skrika men är bara otrevlig, Natalie Portmans Celeste flippar ut på det mest teatraliska vis och tonårsdottern är av fullt rimliga skäl sur (vilket dock inte hindrar henne från att digga med till moderns “oemotståndliga” musik i filmens avslutande sång och dansnummer som pågår i en halv evighet.)

Bitvis är Vox Lux rent av skrattretande. Som när berättarrösten (…) informerar om att Celeste ägnat det senaste decenniet åt att berusa sig med diverse rengöringsmedel vilket resulterat i att hon kört rattfull. Det som inte skildras i filmen kastas in som märklig kuriosa av denna berättarröst, som f.ö. är ett såpass pubertalt grepp att jag avstår från att vidare kommentera.

1 av 5 nostalgitrippar down memory lane med slutdestination Portman och Law i Closer