Mid90's

##

En nostalgitripp tillbaka till 90-talets Amerika.

Mathilda

Kids möter Lords of dogtown i en film vars handling man hade kunnat välja i en katalog för filmhandlingar. Bara peka på, sådär som man gör med tatueringar. “Den där handlingen”, kan regissören säga och så är den biten avklarad. Filmfigurerna är ganska mysiga, skådespelarinsatserna bra. Miljön och dialogen känns trovärdig. Det faktum att man är svag för tanken på att susa fram i L.A.-motljus på en bräda, eller en cykel, eller en bil, eller på vilket sätt som helst, gör en knappast unik, men filmen tillför något i detta avseende. Hjärnan famlar i mörker efter associationer. Jag satt hos min mormor som 12-åring och hittade på att folk hette Tiffany, Amber och Melissa och att de bodde i Los Angeles och var rika. Några år senare bodde de på motell med neonskyltar som hängde löst och rummen betalades dygnsvis kontant med skrynkliga dollarsedlar. Hmmm. Jag kan inte skaka av mig känslan av att jag hade uppskattat filmen på ett helt annat sätt om jag såg den 2003. Jag menar, var Kids ens så bra?

2 av 5 vårdslösa skejtare

Ola

Detta var svårt. Min känsla direkt efter vi sett filmen var att jag gillade den. Men å andra sidan så minns jag inte mycket från den nu inte ens en vecka senare.

Men det var nåt som charmade mig, kanske var det just att den inte handlade om nåt utan mest var några mysiga personporträtt, ganska kul dialog, 90-tals nostalgi och ett bra soundtrack?

Det kan också ha varit avsaknaden av sensmoral, pekpinnar, diverse ’PK’ budskap som ärligt talat genomsyrar det mesta man ser idag som gjorde att jag gillade den.

Som sagt, filmen kan ha tappat lite sedan jag såg den och jag minns att jag var sugen på att ge en fyra då men den får klara sig med …

3 av 5 40’s

Anton

Istället för att vara för lång, kändes Mid90’s som en trailer. Det är inte så mycket som händer förutom att Stevie som får smeknamnet Sunburn börjar skejta med ett brokigt gäng kids i ett soligt L.A. - och sedan fortsätter de skejta (till tonerna av Morrissey). Man fattar typ nada, å andra sidan är det väldigt enkelt att tycka om karaktärerna och hela nittiotalsestetiken komplett med Cowabunga-bräda och Discman. En del intriger rör filmen framåt, men i slutet har ingenting varken löst sig eller skitit sig. Kanske är det en korrekt beskrivning av livet, kanske är det bara slappt. I vilket fall var det ganska kul att hänga med Ray, Fuckshit och resten av gänget.

3 av 5 “5-0”-rop.

Lisa

Önskar så mycket att jag var en cool skejtare!! Trots att huvudkaraktären ser ut att vara 9 och är med om saker som man tycker han är alldeles för ung för var filmen fängslande. Allt var snyggt, inte minst stilen. Karaktärerna kändes äkta och tugget dem emellan likaså. Jag gillade den interna maktkampen mellan de två ledarna som ändå var ganska subtil. Det var intressant att få följa Sunburn och hur hans relation till de andra medlemmarna utvecklades, utan att vara orolig för att de skulle jävlas med honom. Alla medlemmar hade sin plats och gruppen kändes dynamisk. Jag uppskattade att få följa med dessa unga skejtare under en kort tid i deras liv och drömma om att ha lockigt tjockt blonderat hår. Unga coola dudes som hänger tillsammans och svär, skejtar och krökar är väl inte helt nytt eller originellt men inte heller helt uttjatat ännu.

4 av 5 faggots