Bohemian Rhapsody

Filmen om Freddie Mercury och Queen.

Lisa

Jag var peppad på den här filmen, men blev tyvärr besviken. Filmen kändes förvånansvärt ytlig och det känns oklart vad som var sant och inte. Känns inte som att jag känner Freddie något bättre än innan, mest tråkigt om han faktiskt var så dryg som i filmen. Jag kan förstå att man som Queenfan verkligen blir hooked, men att man gillar deras låtar ska väl inte behövas för att göra filmen fet. Det kändes som att man inte fick bättre koll på gruppen och inte bättre koll på Freddie direkt, och att det även var lite för lite musik faktiskt, eller att den var för uppdelad. Det var liksom för lite av allt kan jag tycka, för ytligt helt enkelt. Det räcker med att kolla på YouTube-klipp från deras konserter för att få en mycket göttigare känsla än av filmen. Jag uppskattade dock kostym och att Freddie och övriga medlemmar kändes lika de riktiga personerna (vilket i sig är fattigt). Kommer helt enkelt inte på mer att skriva…

2 av 5 överbett

Mathilda

En förvånansvärt konventionell film om en rockstar som inledningsvis bemöts med skepsism för att sedan erövra världen innan han dör i 80 tals-sjukdomen Aids. “Visst är den bra!” skriver folk till mig efteråt. Jag tror att de har sett filmen på bio och bara minns slutscenen där allt mynnar ut i en tacksam musikal med dängor man sjunger med i. Jag engageras aldrig på djupet, knappt ens på ytan. För mig är det ett stort problem att man inte kan säga att filmen är dålig. Den är konstruerad typ som en IKEA-möbel,; klassisk, funktionell och lättgillgänglig. Musik, kärlek och egensinniga tänder - what’s not to like! Äsch, för att vara mindre raljant och mer konkret: en film på 2 timmar och 14 minuter behöver innehålla mer drama, mer intriger, mer handling!

2 av 5 bisexuella ursäkter

Anton

Det här var verkligen en snarkig film, jag tycker till och med att den var värre än Happy End. Historien om Freddie Mercury och Queen berättas i allt för högt tempo, utan att man lyckas lära känna några karaktärer eller bry sig om några relationer - men med hjälp av ungefär alla trötta klyschor som finns. Allting avslutas bombastiskt och bisarrt nog med att Queens spelning på Live Aid varvas med folk som ser denna spelning på tv: Mercurys familj försonas med honom, pubbesökare hoppar jämfota och alla börjar donera pengar. Det är minst lika pajigt som Armageddon. Det är dessutom uppseendeväckande att Live Aid helt okritiskt framställs som det största som någonsin hänt. Några enkla googlingar efteråt ställer filmens enda möjliga ursäkt, att den var något så när sann, på ända, och då är det slutgiltigt ridå för en film utan något slags originalitet eller konstnärlig ambition.

1 av 5 tyska läderbögar.

Ola

Ofta när man ser filmer som handlar om en artist eller konstnär så uppstår ett intresse och fascination för den det handlar om. Som t.ex när man såg “Walk the line” och man blev helt såld på Johnny Cash och tyckte han var typ coolast i världen. Jag hade hoppats att Bohemian Rhapsody skulle göra samma sak men med Queen och Freddie Mercury. Tyvärr blev det inte alls så, jag är typ mindre intresserad nu.

Jag tror att det stora problemet var att det inte kändes äkta, känslan var att efterlevande har haft för stor kontroll och storyn har blivit putsad och gjorts ointressant. Man fick ingen förklaring till något och eventuella bråk och personliga tragedier fördjupades aldrig. Ta t.ex Freddies relation till sin familj, man hintade subtilt att hans far inte var helt nöjd med sin son men det fördjupades inte och allt slutade bara i en sliskig slutscen där folk grät och alla var vänner.

Ett annat alternativt är förstås att Queen / Mercury inte är intressantare än såhär och egentligen mer bara nåt i stil med ABBA förutom att frontmannen råkade vara homosexuell och gick bort i AIDS (och de tbh har färre bra låtar).

2 av 5 bidrag till svälten i Afrika