Goliat

Kritikerrosad film om småstadskriminella.

Anton

Jag gillade den här filmen. Den var välgjord och kändes trovärdig, men samtidigt hårt vinklad. Den ville visa ett Sverige som vanligtvis inte visas, men visade endast detta Sverige. Kanske hade det varit bättre att ha med några röda stugor med vita knutar eller någon som hade hyfsat hela och rena kläder, det hade nog varit enklare att köpa historien då. Nu satt man istället och bråkade lite i tankarna, funderade på om det verkligen är så här skitigt och mörkt på landsbygden.

Hursomhelst gillade jag filmen. Huvudpersonen var strålande så länge han inte behövde skådespela utan endast bete sig truligt och vara snygg. Detsamma gällde egentligen alla andra också. Det blir väl så när man använder sig av amatörer. De kan vara sig själva eller kanske någon de känner, men så mycket längre sträcker sig inte deras register. Därför är det tveksamt att kalla det här för spelfilm, det är väl egentligen mer en regisserad dokumentär.

Ja, jag gillade att se på filmen. Den gav mig en bra känsla, på något sätt. Däremot var storyn inte något speciellt direkt. Det stora dilemmat, att vara kriminell eller bli lärling, kändes ganska konstruerat. Kärleksinslaget verkade mest vara med för sakens skull. Och visst har man sett mer än nog av småkriminella som svär i skåpbilar. Det intressanta var väl istället själva skildringen av att dessa människor nog faktiskt finns. Jag tyckte att det fanns en fin och bra ton i det.

3/5 gol(iat)bögar.

Mathilda

Jag har sett tre eller fyra Ken Loach-filmer och jag gillar verkligen dem, så även hans senaste I, Daniel Blake. Dels för att jag vet att delar av England är så som Loach porträtterar det, men också för att jag har mer respekt för kommunister än vänsterpartister. Ska det va så ska det va!

När det gäller svenska Ken Loach, Peter Grönlund, är jag betydligt mer tveksam. Jag behöver mer förtroende för de här karaktärernas hopplöshet. Jag är kvinna och jag tycker inte att till synes godtyckligt fysiskt våld räcker. Jag vill se breven från Försäkringskassans egna läkarexperter där de ba “fibromyalgi finns inte”, jag vill att förtrycket mot fattiga ska porträtteras mer ingående, jag tror inte ens att det är svårt. Tänk om Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan faktiskt är sann? Då är jag den första att stå på barrikaderna.

Det faktum att Goliat utspelar sig i Sverige är både ett problem och en tillgång. Man kan inte låta bli att hånfrusta lite åt när pappan pratar om att bränna Kimmies (skattefinansierade, mind you) skolböcker, samtidigt som; det klart det finns ett utpräglat klassamhälle i Sverige. Och det klart det ska skildras.

Det är en sak att filmens rostiga plåtbalkong känns väl nedgånget östeuropeisk, men också pappans sätt att rekrytera sin son in i kriminalitet känns osannolik. Till och med det omvända hade känts mer realistiskt, om pappan gjort vad han kunnat för att stoppa det sociala arvet, inte som nu: en tvålfager yngling vill ha ut något mer av livet, men pappan ser helst att han börjar slå ner folk.

2 av 5 snåla moderatkärring-röster

Ola

Ibland har man ganska starka fördomar mot filmer utan att egentligen ha läst nåt om dem. Goliat var en sån film och den levererade exakt vad jag förväntade mig. En ganska tråkigt film som försökte målade upp en mörk bild av nåt slags arbetsklass Sverige som jag inte riktigt tror på. Självklart finns det massa problem i Sverige och massor av folk som är fattiga osv men för mig krävs det hundratals fler DN reportage om “fattigsverige” och massor av fler SVT dokumentärer om familjer som liknar den som porträtteras i filmen, alltså liknande reportage som gjorts i oändlighet om fattiga delar av USA och England. Det är dessa reportage som gör att man kan ta till sig filmer och tv-serier som liknar Goliat men som utspelar sig i USA.

Hur var själva filmen då? Den var tyvärr också ganska intetsägande. Jag kände hela tiden att jag typ visste vad som skulle hända och som jag sa precis efter vi sett filmen och som jag pratat om i början av denna recension så ligger trovärdighetsproblemen som en våt filt över hela filmen. De flesta karaktärer känns överdrivna och det fanns inget man direkt såg fram emot.

2 av 5 praktikplatser

Lisa

Maxad svensk socialrealism, nästan så maxad att man inte tror på den. “Finns sådana där ställen verkligen på riktigt?” tänker man som bortskämd gammal Bromma-bo. Men det gör det säkert. Man riktig känner den psykiska ohälsan och psykosociala belastningen i luften. Försäkringskassan och soc tillhör middagsmaten. Jag tänkte nog att filmen skulle vara mer förutsägbar än den kanske var, men den var fortfarande inte helt chockerande. Snygg ortensnubbe i träningsoverall börja beckna kola för att rädda familjen och ta över som patriark. Det känns på något sätt väldigt trendigt och skildrar kanske inte den “riktiga misären” på något sätt.

Jag tyckte att Tjuvheder var bättre och något mer edgy. Det här känns som en tale as old as time, bara att man inte ser det så ofta utspela sig på hemmaplan. Om man bortser från snyggt foto och fulsnygga misärbyggnader så känns storyn rätt tunn. Karaktärerna känns ganska äkta men också typ för att de ÄR äkta? Huvudkaraktären är ett bra exempel på det haha. Jag tycker det är svårt att samla mig kring den här filmen men jag måste absolut tillstå att jag var underhållen under tiden som jag kollade på den. Men det känns som att den hade kunnat ge mer än den gjorde.

2 av 5 vishingbedragare