Brexit: The Uncivil War

Politiskt drama om valkampanjen inför omröstningen kring Storbritanniens utträde ur EU.

Lisa

Politisk film, nja tänkte jag. Är inte så intresserad av politik fast jag vet att en borde vara det och jag känner mig ofta oallmänbildad på grund av denna brist på intresse (vilket kanske är sant). Men, efter en ”brexit for dummies” version så känner jag i alla fall att jag har liiite bättre koll. (Såg en meme på internet som jag förstod tack vare filmen!!). Intressant hur vi idag kan använda teknologi för att påverka fler saker än vad gemene man kanske tror och det som alltid gäller att ”adapt or die”.

Jag tyckte att filmen hade ett hyfsat tempo och jag blev trots temat inte direkt uttråkad, de dramatiska effekterna (Cumberbatch kommer på slogan - cyklar i ilfart till kontoret) som egentligen är helt onödiga funkade kanske på mig. Jag kände ibland mig osäker på om jag kollade på en dokumentär eller en spelfilm. Men var väl lite både och.

3 av 5 tunnhårighetsperuker

Ola

Jag tycker om när man både blir underhållen och känner att man lär sig nåt när man ser på tv-serier och film. Jag har märkt att med åren att jag blir mer och mer ointresserad av ren fiction, jag har helt enkelt svårt att engagera mig i saker som inte är på riktigt.

Brexit är ju såklart en film som är baserad på verkligheten och därför gör den mer intressant. Dessutom är filmen välspelad och har ett välskrivet manus med undantag av lite småtramsiga “drama”-sekvenser.

Jag uppskattade också att det inte kändes som filmen hade en klar agenda, många filmer nuförtiden är så patetiskt uppenbara i vad det är meningen att man tycka / känna (jag tittar på dig BlacKKKlansman) och det blir otroligt ointressant. Brexit lyckades hålla sig förhållandevis neutral och det lades inte så mycket värderingar i något utan man fick själv bestämma hur man ville reagera på filmen. Man kan tycka att Brexit är ett bevis på att demokratin inte fungerar men man kan också tolka Brexit omröstningen som ett otroligt bevis på att demokratin aldrig har mått bättre än den gör i Facebook eran, det beror på hur man ser på det. Och det tyckte jag de lyckades bra med att visa i filmen. Jag måste erkänna att jag trodde att filmen skulle vara mer politiskt enkelspårig än den var.

Iallafall så gillade jag Brexit. En intressant inblick i hur en demokratiskt kampanj fungerar år 2019 helt enkelt, med bra skådespeleri. Det kanske gick lite väl snabbt ibland och jag tycker det hade varit bättre som en 5-6h miniserie. Tror dessutom den hade fått mer tittare då. Men ändå, en av mina favoriter i filmklubben hittills.

4 av 5 facebook likes

Anton

Jag undrar vad den här filmen vill säga, vilken vinkel den vill anlägga. En tvehågsenhet jag uppskattar. Den snårar sig som oftast ifrån frågor om rätt och fel, utan koncentrerar sig istället på att skildra det som har hänt. Däremot innebär en sådan ingång nya problem: Varför visar man just det här och inte det där? Varför följer man den här och inte den där?

Dessutom kvarstår ju frågan: Vad är det egentligen som har hänt? (Jag är inte rätt person att svara på det, men det görs också ännu svårare att besvara genom att en ansenlig del av filmen fokuserar på att vår huvudperson har gjort sig skyldig för brott mot vallagen - vilket inte förklaras på ett för mig förståeligt sätt.)

Så, kan man skildra ett skeende utan att ta sida? Kan man anlägga sig att förstå utan att förstå utifrån just sin egen verklighet? Ett möjligt problem med att skildra en händelse så nära inpå i tid som Brexit-omröstningen, är att det är lätt att överskatta det historiska och det unika i det inträffade. Jag undrar om inte det är något som filmskaparna här gjort sig skyldiga till.

Efter att jag försökt att läsa Kierkegaard är det framförallt en sak som han skrev som jag ofta gått runt och klurat på: någots kvantitet kan inte förändra dess kvalitet. Möjligtvis går det att förstå som att en droppe vatten och flera tusen droppar vatten - fortfarande är vatten. Det är inte så att vatten vid ett visst antal droppar blir till något annat. Och även om den här valrörelsen är en förändring i kvantitet, säg antal människor som nås personligt och direkt, är det verkligen en ny sorts valrörelse, något revolutionerande? Har inte alla val - vi röstar på något vi inte riktigt vet vad, manipuleras av löften och siffror, för att efteråt inse att vi inte fick det vi ville - sett ungefär likadana ut?

I fråga om själva filmen finns det mycket mindre att säga, den följer typiska dramaturgiska mönster som passar lika bra för ett val som för en säsong i valfri sport: den vi följer är David som en stund in i filmen välsignas med ett hemligt vapen och i slutändan tar en överraskande (…) skalp. David är mycket njutbart spelad av Benedict Cumberbatch, filmen har ett högt tempo och det är enkelt att bibehålla intresset trots att man vet hur det kommer att sluta. Dock ska sägas att det inte saknas skönhetsfläckar, vid sidan av frågorna kring vallagens utformande har jag personligen mest problem med scenen då Cumberbatch lägger sitt huvud mot marken för att han hör ett “buzzing sound”.

Hur unik Brexit-omröstningen var, om filmen överskattar det eller ej, får väl historikerna om 300 år avgöra. Redan nu är det dock upp till mig att komma med denna dom:

3 av 5 batches of cumber.

Mathilda

När jag jobbade med att städa på ett sjukhus i England 2009 tjänade jag £5,90 i timmen. Jag var anställd av ett bemanningsföretag som hyrde ut mig till sjukhuset. De städerskor som var anställda direkt av sjukhuset tjänade £7,50. Det fanns inga britter bland oss. Alla kom från Östeuropa, Asien och Afrika. De andra som var anställda av bemanningsföretaget ville verkligen bli värvade av sjukhuset vilket innebar ex. bättre timlön och dubbelt betalt på bank holidays. Jag ville bara tjäna fickpengar, skriva och bli lämnad ifred. Få anställning av sjukhuset var det sista jag ville - det skulle ju cementera min existens där, som om jag verkligen behövde vara där och värdesatte det. Jag minns det här som den period då klasskillnader blev tydligt för mig. Inte som när jag läste sociologi på komvux och sedan på universitetet, utan tydligt som i att jag levde mitt upp i det, jag kände det. Jag kände deras desperation och min egen uttråkan. De var där på riktigt och jag var där på låtsas. I jämförelse med dem var jag bara en privilegierad antropolog på jakt efter ett nytt tidsfördriv. Det mest talande för hela situationen var en vanlig dag på jobbet när Dagmar, single mom från Slovenien, förvånat tittade på mig och sa: “You’re Swedish? But is Sweden a poor country?”

Brexit har alltid handlat om huruvida det stora antal östeuropéer som arbetar och bor runt om i England är någonting önskvärt eller inte. Politiker, lobbyister och journalister kan alla försöka inbilla befolkningen att det finns större och viktigare frågor som också styrs centralt från Bryssel men nej, den fria rörligheten har i praktiken varit kärnfrågan. Britter avhandlar gärna det här till vardags, på puben, i bilen; “the pakis” har blivit “the polish” och missnöjet har varit utbrett… åtminstone utanför Londons centralaste zoner.

Jag trodde att filmen var en serie först och jag är nu än mer förvånad att det var en film. Tempot är högt, skådisarna bra, tv-inslag blandas med förmodad fiktion och en viss förkunskap om landet och valet krävs för att hänga med i svängarna. Men det är kul, det är härligt att följa Leave-kampanjen. Det är fascinerande att syna spelet bakom allting. Som film är det här svårrecenserat. Utträdet har inte ens ägt rum än, filmen känns kanske lite hastigt utspottad. Cumberbatch är härlig! Och han som spelar Boris Johnson. Fniss.

3 av 5 neoliberal employment agencies