Roma

Ett år i en hushållerskas liv i sjuttiotalets Mexico City.

Mathilda

En vacker film om män som lämnar, om Mexico och klasskillnader och det som trots allt förenar oss. Det låter kanske cyniskt, men det här är ett så väldigt tacksamt ämne att göra film på. Filmen tillhör i högsta grad genren Families going through stuff och jag vet inte om det är för att jag ägnat 15 stadiga år åt att plöja den här genren och nu blivit mätt eller om Roma är lite överhypad, men den lämnar inga riktiga avtryck. Det finns scener som känns verkliga och sanna, inte minst den som utspelar sig på sjukhuset, men det finns också scener som känns som blasé filmvetenskapsrunk. Efter Roma tänker jag: kanske är vi dömda att bara se serier nu, kanske är filmen som konstform utdöd? Om inte Roma passar- passar någon film?

2 av 5 övre medelklassfamiljer som bekostar sin hushållerska utan rut-avdrag

Ola

Det råder ingen som helst tvekan om att denna film är snygg. Känns som varannan frame skulle kunna tas som en stillbild och sättas i vilket fotogalleri som helst. Men ni som läst mina tidigare recensioner vet ju att jag inte tycker det räcker. En bra film måste ha en story och karaktärer man bryr sig om och det måste vara underhållande. Jag tyckte helt enkelt inte filmen var det.

Men det går som sagt var inte komma ifrån hur snyggt allt var och hur otroligt mycket detaljer det fanns i varje scen. Det kändes som att det nästa lagts mer energi på bakgrundsdetaljer i filmen än saker i förgrunden och det var ganska häftigt. Man började också i slutet av filmen bry sig lite om karaktärerna och det var ett par scener sista halvtimmen som berörde mig så smått.

Jag är varken positivt eller negativt överraskad över vad jag tyckte om den här filmen, på senare år har jag lärt mig att gillar filmmänniskor filmen så gillar sällan jag den. Så därför hade jag inte så höga förväntningar trots att alla hype:at sönder den. Cynisk som jag är tänker jag också att det finns en gnutta “vi-kultur-människor-som-hatar-trump-vill-hemskt-gärna-gilla-saker-som-handlar-om-mexico”-aspekt i det. Säger inte att filmen inte varit hype:ad ändå men nån gnutta finns det nog där ändå, fast kan vara jag som börjar bli en konspiratorisk gubbe.

3/5 snygga foton på trappor

Lisa

Jag tycker det känns svårt att recensera den här filmen. Den var mycket vacker, det är givet. Jag liksom flöt med i detta sömlösa berättande. Jag gillade det faktum att man på grund av kameran kände sig som en betraktare av dessa människors liv, men samtidigt kände jag mig även distanserad. Efter att ha sett en närbild på barnen först i sista scenen insåg jag att man hela tiden varit på avstånd på något sätt. Ofta fick jag leta i bild för att de vad det var jag skulle titta/fokusera på. Något jag gillade var att man först fick se (den lite sviniga) pappan mycket omsorgsfullt parkera sin nya breda, vräkiga bil i garaget fullt av hundbajs för att senare (efter att ha förstått att han lämnat familjen) se mamman pressa sig in mellan två bilar och repa skiten ur bilen. Kändes härligt passivt aggressivt och ett fuck you till honom. En scen där man kom nära inpå var på sjukhuset och utan att stämningen var skapad eller uppbyggd för att man skulle blir berörd kände jag helt plötsligt hur det vätskades i ögonen.

Det känns svårt att samla ihop sig kring en film som känns som olika bitar som har sytts ihop på något sätt. Märkligt även att det under ett helt år knappt förekom något som var roligt, vilket är hemskt och osannolikt? Jag saknade alltså någon typ av humor eller glädje. Måste erkänna att jag även stundvis kanske var liiite distraherad av Harry, men det var det värt!

3 av 5 Harrys på magen

Anton

Igår satt Lisa och jag på Oceanen och diskuterade Roma. Det var väldigt trevligt och nog första gången vi hade så mycket att säga om, eller undra över, en av filmklubbens filmer: Roma, filmen som borde heta Cleo; Roma, filmen som är till för den som vill se på när någon släcker alla lampor i ett stort hus (och sen läsa att det krävdes tusentals olika kameror för att få till scenen); Roma, filmen som landar i en kram, där överklassfamiljen berättar för underklassen att den är älskad och inte behöver en egen familj.

Förutom frånvarande klassanalys och ett lite tröttsamt nutida kvinnoperspektiv, tycker jag att det till sist är Cuaróns pretentioner som är filmens fall. Vi bjuds på obligatorisk filmonani, en okontrollerbar fascination för dyra, svåra scener där det som sker i bakgrunden, eller knappt synligt utanför ett fönster, ägnas otrolig omsorg. För mig är det ett fegt filmtekniskt grepp. Regissören låter inte kameran närma sig karaktärerna, verkar inte lita på att deras ansikten kan bära filmen, utan försöker hela tiden påverka utfallet med vackra, men i slutändan betydelselösa ornament. Bevis i sak är att den scen som fungerar allra bäst, födelsescenen, inte använder sig av svepande eller distanserad kamera, och tydligen även av riktig vårdpersonal utan särskilt mycket regi.

En scen som säger något om hur bra det hade kunnat vara, om Cuarón i valet att berätta en historia eller stila inte valt det sistnämnda alternativet.

3 av 5 bajskorvar.