The Shape of Water
Vattenvarelse från Amazonas blir kär i stum städerska i hemlig militärbas med bristande säkerhetsrutiner.
Mathilda
Snygg fantastyfilm i niotillfemsk anda med Sally Hawkins i huvudrollen, henne såg jag senast i indiehistorian Happy-go-lucky. Filmklubben är ju demokratiskt uppbyggd och det innebär att man får se filmer man annars aldrig hade sett. Är övertygad om att det här kommer att leda till att man någon gång ramlar över ett mästerverk som annars hade passerat en obemärkt förbi. Denna gång var dock inte den gången. Filmen är småmysig och ganska härlig men jag har dålig fantasi, jag förstår inte varifrån ”monster” kommer ifrån, hur man själv blir ett eller varför man blir kär i dem. Samtidigt tycker jag inte att mina tillkortakommanden ska ligga till grund för att filmen får ett oförtjänt dåligt rykte.
3 sandra beijers av 5 möjliga
Ola
Jag har säkert nämnt det innan här men mitt problem med film idag är att det känns som det nästan bara görs spektakulära superhjälte filmer eller snygga-filmstudent-filmer. Jag är tyvärr inte vidare förtjust i något av dem. “The Shape of Water” hamnar förstås i “snygga-filmstudent-filmer” kategorin och ja det är snyggt, det är quirky, det är mystiskt osv osv men jag blir aldrig riktigt hooked. Jag bryr mig inte nämnvärt om själva grundhistorien, filmen skiter medvetet i alla logiska luckor som typ att några random städerskor har full-access till nåt mega hemligt monster som de dessutom pratar helt öppet om att de ska frige osv. Som jag skrev är det säkert meningen men för mig blir det bara ointressant. Som att regissören liksom går in för att man ska förstå att detta är bara påhittat och att det är ett “konstverk”.
För mig var filmens behållning den onda chefen spelad av Michael Shannon, han var sådär härligt ond som bara karaktärer i hittepåfilmer kan vara. Det är förstås ännu en illusionsförstörande faktor som gör att allt känns än mer overkligt men han gjorde det bra iallafall.
2 av 5 hemliga forskningsbaser från Ola
Lisa
Storfilm, Oscars, fantasy och en fishman! What could possibly go wrong!? Jag tyckte verkligen om den här filmen och tyckte att den var vacker trots ganska explicit våld och smutsiga experimentlokaler. Det var härlig stämning i den, även om det ibland kändes som att delar av den var lite väl ”inspirerade” av Amelie från Montmartre.
Jag tyckte att filmskaparna fick mig engagerad i karaktärerna och deras öden och att jag kände empati för dem, utom megaskurken då som jag givetvis hatade och ville se död. Härligt med lite undervattenserotik också, det är inte varje dag man får se!
4 av 5 ruttna fingrar
Anton
Jag lovade att försöka skriva lite längre den här gången, och ska göra ett försök. Problemet är att jag överhuvudtaget inte tänkt på filmen sedan vi såg den.
Jag minns att jag tyckte om att den kändes så kompetent, ett gott hantverk: vackra scenerier, fina kostymer, välgjorda specialeffekter och även en finurlig historia med ett fyndigt manus. Mycket följde den tjechovska lagen om att ett gevär som hänger på väggen också måste användas, teman och rekvisita återkom på ett snyggt sätt och få scener eller ens någon sak i scenerna kändes onödig eller ogenomtänkt. Detta njöt jag av, det var som att se teater på Dramaten - jag kände mig trygg i att jag inte skulle behöva skämmas å föreställningens vägnar. Jag njöt även, och jag vet att jag inte är ensam i världen om detta, av den urgamla och enkla historien om gott och ont, och hur den obetydliga människan gör uppror mot den som är större, starkare och mäktigare. Det är något som jag antar att vi är i det närmaste biologiskt predisponerade att göra.
Av dessa anledningar var min första reaktion att The Shape of Water förtjänade en fyra i betyg. Men så var det just detta, att jag helt har släppt historien och att den har upptagit noll plats i mitt huvud efteråt. Det har visserligen varit jul, och jag är inte heller säker på att det är att se som en svaghet. Kanske är det bara filmer som inte hänger ihop, eller som på något sätt skaver, som man inte kan släppa? Kanske är det snarare att se som en styrka att jag under två timmar blev tryggt underhållen och att jag därefter inte behövt att slösa några mer tankar på det jag just såg? Jag vet inte.
Just därför, för att jag inte vet, blir jag kvar vid mina, dock något slemmigare,
fyra fiskfjäll av fem.