X&Y

Konstnären Anna Odells andra långfilm.

Mathilda

En ganska pompös film om sex och människors mångsidighet. Jag trodde att filmen skulle innehålla explicita sexscener med strap-ons (för att det, öh, verkade så i början) men istället får vi följa ett gäng vilseledda skådisar gestalta Odell och Persbrandts alter-egon. Alla undrar vad fan det är som pågår, och det går fort från att man själv undrar det samma till att man ger blanka fan i vilket. Personligen är jag ett fan av Odells debutfilm Återträffen eftersom den fick mig att tänka färdigt lösa tankar jag haft sedan barnsben; är det inte i själva verket en mänsklig rättighet att få äga sin tid och själv bestämma över sitt sällskap och vilka man vill omge sig med? Om motsatsen är mobbning, då måste mobbning få vara okej? X&Y får i jämförelse ses som ett bottennapp. Filmen hade som syfte att göra sin publik osäker på vad som är verklighet och vad som är fiktion, vetskapen om detta gav mig bara en enda torr tanke; “är inte Persbrandt ihop med hon Sanna Lundell? Otrogen kanske han är, men ofta han är det i en biofilm….”

Jag känner mig så långt ifrån filmen. Jag föredrar att hugga i, något riktigt. Att ha ett golv täckt av vargkostym är motsatsen till min personlighet. Det får mig att tänka på glitter, HDK, folk som inte kan rabbla huvudstäder och sådana som inte bryr sig om att ölen är slut på skogsravet för de har ju i alla fall ett halvt uppåttjack i fickan.

2 av 5 Shanti Roneys

Ola

Jag har varit på vissa restauranger i mitt liv där maten nödvändigtvis inte varit speciellt god men jag har ändå varit nöjd efteråt enbart för att jag blev lite fascinerad och nyfiken på varje rätt jag fick, nån var god, nån smakade inte så mycket men man förstod iallafall att kocken vill göra nåt mer än det som är standard och har gjorts tusen gånger förr.

Lite så kände jag med den här filmen, den var nödvändigtvis inte så bra eller ens intressant men på nåt sätt blev jag ändå intresserad av den och var alltid lite nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Det där man väntade på skulle hända kanske aldrig hände men det visste jag ju inte när jag såg filmen så där fanns ändå nåt.

Jag är inte någon storkonsument av “konst” men ofta när jag får reda på vad folk som Makode Linde, Lars Vilks, Anna Odell, Pål Hollender och kanske till och med Dan Park håller på så blir jag fascinerad. Jag menar hur intressant är konst om inte iallafall 20-30% av befolkningen rasar? Jag vet ifan var jag ville komma med den utläggningen för den här filmen var inte speciellt utmanande men jag antar att jag tyckte det var intressant att förstå processen kring att skapa den här typen av konst.

Tycker också det är intressant men den extremt “kåta” stämningen som ofta omger skådespelare, speciellt i relation till #metoo och hela den vevan. Gränsen mellan övergrepp och finkultur är verkligen hårfin.

Vill också tillägga att hade filmen varit gjord av typ random fransk konstnär och huvudpersonerna inte varit Anna Odell och Mikael Persbrandt hade det nog varit ganska ointressant.

Den får iallafall 4 vargdräkter av mig.

Lisa

Anna Odells försök till att väcka tankar om identitet, sexualitet, manligt och kvinnligt verkligt och overkligt, samt att provocera (eftersom att hon är såå gränslös). Det är som att hela filmen är som ett förspel och jag väntade hela tiden på att ”något bra skulle komma” eller ”poängen”, men förgäves. I början av filmen försöker Anna introducera sin briljanta ide med hopp om att tittarna skulle tappa hakan av detta fantastiska projekt. Men för mig blev det rätt platt fall. Jag tog faktiskt vid ett tillfälle upp mobilen för att googla på hur lång filmen var. Det kändes som att filmen skulle vara något sorts episkt konstprojekt och en jävligt bra film men var varken eller. Tycker den var rätt runkig faktiskt, teaterrunk på bio. Och skådespelarinsatser lämna en del att önska, men underlättade i ”arbetet” att urskilja vad som var verkligen och skådespel (alltså allt var fake). Gillade dock kvinna som spelade Mikael, hon va lite skön emellanåt. Och att Micke fick ”störa sig på sig själv”, det tyckte jag var lite kul.

2 av 5 strap-onknull

(Och ja, var fan tog strap-on:en vägen!?)

Anton

Ett (emellanåt) underhållande haveri. Anna Odell försöker med Mikael Persbrandt och oklara metoder komma fram till en oklar sanning, vilket också är själva handlingen. I slutet, efter att Odell för sjuttielfte gången fått frågan om vad i hela rara världen hon håller på med, knyts säcken ihop med löv i håret och bensin över inspelningsplatsen. Synd bara, att hjälten Mikael hann stoppa sinnessjuka Anna från att tända på.

2 av 5 förstoppade konstnärer.