Happy End

Familjedrama i sävligt tempo.

Mathilda

En gång hittade ett ex till mig på en ny filmgenre utifrån hur han upplevde min filmsmak; “families going through stuff” och visst ligger det något i det. Jag tittade jämt på filmer likt, säg, The squid and the whale. Men jag kan inte minnas att en enda av de mediokra indiehistorierna jag envisades med att se var så intetsägande och svårfångad som Happy End. Inte ens under pistolhot skulle jag kunna återge handlingen i det här obegripliga melodramat. Scenerna är långsamma, medvetet torra och filmvetenskapsklyschiga. Man fattar inte tycke för en enda figur och därför blir det svårt att bry sig om hur det går. Om jag ska vara snäll fanns det två scener att njuta av: den som innehöll ”brorsan/sonen” och låten Chandelier av Sia samt slutscenen.

En fundering är att odiagnosticerad adhd ligger bakom att jag inte förstod filmen. Men med tanke på hur vanligt adhd är måste filmer helt enkelt vara bättre än såhär!

1 av 5 goda cigg i fransk glasskö framför ett barn

Ola

Måste erkänna att jag inte förstod nånting av den här filmen. Kändes som regissören verkligen gick in för att man inte skulle förstå vad själva poängen med nånting var.

Det var en karaktär som var son till nån, han åt middag två gånger, sedan går denna karaktär till en lägenhet där man på långt långt avstånd får se att han får stryk av nån (ingen aning om från vem och varför) utan ljud eller nåt, sedan kommer hans mamma hem till honom och de har nåt bråk, de hela avslutas med att denna karaktär tydligen blivit engagerad i flyktingars situation, sjukt oklart.

Och sådär var alla karaktärer. Man fick verkligen inte lära känna någon och deras beteenden förklarades inte utan de bara gjorde massa märkliga saker utan att man förstod varför. Att det hela dessutom kryddades med “fantastiskt foto” och de så populära “utdragna scener där inget händer” gjorde inte saker bättre. Jag förstår poängen med såna scener och i t.ex SKAM används det fantastiskt. Men i.o.m att man inte bryr sig ett piss om nån i denna film blir det bara outhärdligt.

På tal om flyktingar så står det i beskrivningar av filmen att nåt flyktingläger har nåt med filmen att göra, men på riktigt har filmen inget med detta att göra. Vet inte om det var nåt som lades till i filmen i sista sekund för att den skulle få lite mer uppmärksamhet?

Som Mathilda skriver var förresten scenen där sonen dansar till Sia rätt kul. Jag glömde nämna denna scenen som trots sitt lilla underhållningsvärde gjorde det mesta än mer oklart.

Filmen får 1 av 5 franska kuststäder

Lisa

Vissa filmer som man ser följer med en i tanken i flera dagar eller ibland veckor efter att man sett dem. Den här filmen har jag närmast glömt att jag ens sett och lämnade alltså inget bestående intryck. Trots att den delvis handlade om mordförsök, självmord, dödshjälp, otrohet och familjeintriger (detta kom jag på först efter att ha tänkt väldigt länge på vad filmen innehöll). Filmen kändes fragmenterad på något sätt. Långa scener med en stilla kamera som varken var vackra eller som jag förstod särskilt mycket av. Den får mig i efterhand satt fundera på om det är lite ”kejsarens nya kläder” här eller om man bara inte fatta grejen. Vad var det som hände egentligen? In all fairness är dialogen svår att bedöma när den eventuellt var något dåligt översatt, i alla fall i början.

1 av 5 killen från Amelie från Montmartre

Anton

“Sluta upp med att spela teater!” En nyckelreplik i ett drama som, så vitt jag förstod, handlade om en övre medelklassfamilj som hade det lite svårt i livet och samtidigt försökte hålla upp en fin fasad. Jag antar att premissen är Tolstojs “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”, vilket förvisso är vackert men än en gång motbevisas av och i Happy End.

1 av 5 tjocka familjer.