I'm thinking of ending things

#karantänklubben

Göra-slut-drama av Kaufman.

Ola

Ogillar verkligen genuint pretentiöst dravel som ska krångla till allt, och denna filmen är lite urtypen för detta fenomen. Det började helt ok som en ganska ordinär och “mystisk” thriller, men ju längre tiden gick så insåg man att detta verkligen bara är ett abstrakt konstverk som man är tvungen att sitta och titta på i 2h och försöka tolka hur man vill. Men är det för att tolka saker man ser på film? Och om man inte lever i nån form av diktatur kan man inte bara säga det man vill säga istället? Förstår att man kan säga att det är nån form av poesi, men folk som är duktiga tycker jag kan vara poetiska utan massa trams. Som sagt. Jag tycker om musik, film och kultur i allmänhet som inte försöker gömma sig bakom en massa metaforer och “krångel”. Återigen, vad är poängen? Att folk som låtsas ha en intelligent tolkning ska känna sig smarta?

Nä tack. Ge mig nåt äkta istället.

1 av 5

Lisa

Jag kände de första fem minutrarna ”men åh mys, vilken härlig stämning”. Den känslan stämde noll in på resten av filmen. Obehaglig känsla. Märkligt allting! Jag kände ibland som jo men jag fattade en del (typ är han gamlingen han?), men mestadels fattade jag inte ett skit. Jag saknade ett avslut, ett ihopknytande av den berömda säcken som förklarade vad vi just bevittnat. Läste en förklaring senare som jag tyckte var bra men störigt när ”smarta saker” inte framgår i filmen, det är ju ändå ett misslyckade kan jag tycka.

Tänkte mycket på att han i huvudrollen är gift och har barn med Kirsten Dunst! Dock ska sägas att jag ändå minns rätt mkt av den nu när jag flera månader senare skriver recension, that’s gotta count for something!

2 av 5 stulna dikter

Anton

En film som “utmanar”, som “vill säga någonting”. Jajamän. Om tid och förhållanden. Kanske om sorgen över alla de möjliga liv man går miste om, att följa och att själv leva. Men måste det göras på detta förbannade tramssätt?

Missförstå mig inte, jag gillar lekfullt trams som i Malkovich och Eternal sunshine. Men här är det trams som aspirerar på djup, och det finns ingenting jag är mer allergisk mot. Och framförallt - det är inte underhållande.

Istället måste vi plåga oss igenom över två timmar av evigt snöande och obekväm stämning. Vi åker och åker men kommer inte fram. Kanske en annan av filmens sensmoraler, men jag är för uttråkad (och irriterad) för att bry mig.

2 av 5 klyschgrisar

Mathilda

Mina tankar i början av filmen: Wow, jag trodde det var 80-tal, men nu tar hon fram en iPhone? Engelska är ändå ett himla vackert språk, brukar engelskan alls få någon cred för det, att den är vacker? Filmen kanske försöker visa på att man alltid tänker på att lämna, och hur det sällan “blir av”…? We’re still in the desert.

Mina tankar i slutet av filmen: Wow, när fan ska det här olidliga haveriet ta slut? Är det… är det en… tecknad gris?

Till filmens försvar (sänkt ribba för försvar) var det länge sedan jag såg något av en sådan här tok-intelligent mansregissör, det känns retro och lite småmysigt. Såhär var filmer mer förr? Men sådant här är också varför filmvetenskap skulle vara mitt värsta ämne (VAR mitt värsta ämne på gymnasiet - tänk då högre studier!?) Jag förstår inte!!!!!!! hade jag vrålat och vält ett bord.

1 av 5 alldeles för stora oreo milkshakes