Le Mans' 66

Karantänklubben - med anledning av Covid19.

En sportfilm som gestaltar kriget mellan Ford och Ferrari.

Lisa

Jag hade ganska låga förväntningar på den här filmen, eller kände lite jahapp, okejrå… Men sedan får jag ändå motvilligt erkänna att jag fastnar. Jag är ju amerikaniserad och kan inte riktigt motstå det här mycket klassiska receptet. Det är på samma sätt som jag på något sätt utan att egentligen bryr mig om sport sitter och lipar till någon amerikansk fotbollsmatch. Vi har sett det förut. På samma sätt som män är överflödiga i “Porträtt av en kvinna i brand” känns den typ enda kvinna så tydligt inskriven här i annars är det bara gubbar och snubbar så långt ögat kan nå… Med andra ord noll procent nytt. Det gör det dock inte mindre spännande för det! Det är såklart så att huvudkaraktären blir hatad av någon top dog och är så otroligt begåvad men kan inte tämjas (helt). Kan inte säga mer än att det har gjorts tusen gånger förut, det är absolut mycket välgjort och påkostat och det är tryggt.

3 av 5 varvtal

Ola

Jag fick ganska skapliga förväntningar på den här filmen när jag såg andras recensioner och att den fått Oscars osv. Men jag tycker ändå det blev ganska platt. Hela anledningen till att jag valde den var att jag tyckte om filmen ‘Rush’ som handlar om Nikki Lauda och James Hunt och deras rivalitet inom Formel 1. Jag minns inte så mycket av den förutom att den fångade nån form av “vinnarmentalitet” som inte riktigt denna lyckades med. Den filmen fångade också mer av dåtidens maverick mentalitet bland racingförare. Det var helt jävla livsfarligt att köra racerbil på den tiden. Känns som denna film inte riktigt förmedlande det då huvudkaraktärerna liksom bara var dårar. Dessutom är ju Formel 1 cirka 200 ggr mer exklusivt och ball jämfört med Le Mans.

Man fick inte riktigt ordning på vilka man skulle hålla på heller och känslan var ju nästan att man ville att Ferrari skulle vinna. Det hade varit kul att se en film om Ferraris historia istället.

Men det var en välgjord och snygg film, racing sekvenserna var jävligt snygga, skådespeleriet var nog bra, även om framförallt Bale kändes lite överdriven i sin karaktär. Man trodde inte riktigt på att han var en sån makalös förare som han var (varför körde han inte F1 då?), men det kan vara mest för att man inte är så insatt i racing kanske.

3 av 5 7000 RPMs

Anton

En välgjord (jag använder det ordet om varje film, men de är ju också alla så himla välgjorda - det som jag saknar allra mest i kultur nuförtiden är nog smuts och oprofessionalitet) film utifrån beprövat sportfilmskoncept: geni som går sin egen väg och som triumferar till slut, därtill även baserat på en sann historia (som filmen dock, enligt research, förhåller sig väldigt liberalt till). Jag vet inte vad det i övrigt finns att tillägga. Man får vad man betalar för och kan förvänta, varken mer eller mindre. Det bör kanske nämnas att jag är komplett ointresserad av bilar, men att vi trots detta utan några problem såg filmen i en sittning, trots en längd på nära tre timmar.

2 av 5 upprörda italienare.

Mathilda

Det är inte bara American Pyscho som gör att jag alltid tagit för givet att Christian Bale är amerikan, det är andra saker också; planeternas ordning från solen, stjärnklara nätter ute på landet och makten som flyttar glaset i ouija, allt som rör sig under ögonlocken på en människa när den drömmer under tidiga morgontimmar, minnen och associationer som är svåra att klä i ord. Bale är inte bara född i Storbritannien, han är också uppvuxen där. Det här tar jag reda på fem sekunder in i hans konstiga brittiska accent i Le Mans’66. Jag vågar inte säga på vems liv jag hade svurit att det låg till på ett annat sätt. Visst, det finns max tre möjligheter: amerikan, britt eller australiensare (om man nu separerar de två sistnämnda) men här var jag säker på att svaret bara kunde bli det förstnämnda. Den imperialistiska indoktrineringen har medfört att jag uppfattar Amerika som rörligt och självdefinierande, som att det finns en ofrånkomlig kärna i landet, ur vilken amerikaner står fria att forma sig själva. Amerika som subjekt, Amerika som default mode och status quo, innehavare av möjligheten att klä sig i åsikter och egenskaper, för att i nästa stund kunna frigöra sig dem. Kvar står andra nationer; stöpta, etiketterade och förbrukade, defekta. Amerika är också defekt, kanske mer defekt än någon annan, men med recept och patent på en magisk tvål som rengör innanmätet, tvättar dem fria från känslor av kollektiv skam och skuld. Därför placerar jag Bale som amerikan, därför kan Bale inte vara något annat än amerikan! Eftersom Bale är enastående, Bale är också fri, fri från identitetsmarkörer ur en förvisso oundviklig barndom, men en barndom jag tagit för givet tillbringades bland palmerna, parkeringsplatserna, på en greyhound eller på ett flyg (som på en och samma gång är långdistans och inrikes!) - inte bland folk som säger “cuppa” och “holiday” och flockas framför Coronation Street.

När filmen är slut söker jag på Edward Norton- för mig en jämlike till Bale i många avseenden. Om inte heller han är amerikan, då är världsordningen på riktigt i gungning. Jag läser:

“Born: Boston, Massachusetts, United States“

Och jorden är kanske rund, after all.

2 av 5 idioter i bil som utsätter sig för potentiell livsfara