Once upon a time in Hollywood

Tarantino tar en nostalgitripp till 60-talets Hollywood.

Lisa

Var givetvis pepp på den här filmen, har väntat länge känns det som. Skäms inte för att säga att jag gillar Tarantino. Men jag blev fan inte golvad av den här… Trots att temat borde passa mig som handen i handsken, true crime, Hollywood och så lite LDC, Brad och Margot Robbie på det. Men nej, den lyfte aldrig riktigt. Jag gillade iof bitvis Leos karaktär som strugglade och Brads “komiska” karaktär som föreföll helt obrydd om allt. Filmen var ovanligt oblodig också för att vara Tarantion men samtidigt lite mer innehållslös? Lilla tjejen som “coachade” den stukade Leo var typ filmens stjärna. Saknade nog spänningen och kan faktiskt t.o.m. ha somnat till en sväng… Dock säger inte det sååå mycket om filmen men när jag var på Mad Max superbakis somnade jag till i typ den enda lugna scenen, så jag hade kunnat hålla mig vaken om det var fett spännande tänker jag.

3 av 5 Luke Perrys </3

Mathilda

En oväntat jättetråkig Tarantinofilm. Minns när jag såg Inglorious Basterds på bio i England (vi tog bilen till biografen, trots att vi bodde på fem minuters gångavstånd) och jag njöt av varje scen, kände iver inför nästa. Eller när jag och min bror skulle ha filmkväll några år senare och han messade mig: “ta inte med någon irländsk socialrealism om en orangehårig pojke som bor i en husvagn, för vi ska se Django!” Och jag undrar, tycker “folk” Kill Bill är dålig? För jag älskade dem. Det var härliga Tarantinotider, men detta … filmstjärnereferenserna går mig förbi, rancher och westerns säger mig ingenting. Beklämmande lång, seg och händelselös. Jag uppskattar mest scenerna med Sharon Tate av den enkla anledning att hon är fin att titta på. Till skillnad från många andra Tarantinofilmer där storyn på ett imponerande sätt fått vara bärande, finns här ingen sådan. Faktum är att hela pedagogiken, som jag tycker är så signifikant för Tarantino lyser med sin frånvaro. Al Pacino tittar in ibland utan att göra något speciellt. Brad Pitt flirtar med en ung tjej som för tankarna till the OC, spring breakers och thirteen. Leo är alltid en fröjd. Mycket mer än så är det inte, och jag undrar över filmkonst som tycks gått förlorad. Vad hände egentligen?

2 av 5 brad pitts som i år fyller 57

Ola

Tarantino är alltid Tarantino och Leo är ju alltid Leo. Och det är det som räddar den här förhållandevis ointressanta filmen. Mina förväntningar var ganska ljumna då det känns som folk mest tyckt “den var väl bra” och det är väl ungefär vad jag tycker också. Man är ju annars van att Tarantino filmer är “Helvete, det där var det coolaste jag sett”. Och det är väl bara han och Guy Ritchie som lyckats skapa den känslan för mig.

Men jag gillar det som sagt ändå. Tarantino har förmågan att göra snygg film utan att man tänker på att det är snyggt. Jag brukar ju alltid klaga på att film nuförtiden är “snygg” men det känns konstlat. Tarantino är så bra på att vara “ärlig” med att det är film han gör, det försöker inte vara realistiskt och “äkta” utan filmerna är föreställningar och då känns allt filmrunk så mycket lättare att gilla. Sen skadar det ju inte heller att Tarantino kan välja och vraka bland filmvärldens bästa skådespelare och dessutom har en otrolig fingertoppskänsla i att plocka fram “b-skådisar” och föredettingar och göra dem till stjärnor på nytt.

Anyway, storyn i filmen är ganska ointressant och man fattar ganska lite av vad det egentligen går ut på. Alkoholiserad skådis med dåligt självförtroende fick bekräftelse? Nån twist med Mansonfamiljens galna mord och en twist med alternativ historieskrivning? Vem var Al Pacinos roll t.ex? Känns som man inte fick nån förklaring på det? Hade ju uppskattat mer om det bara handlade om det dåliga självförtroendet eller om det bara handlade om Manson och hans härjningar, nu blev det lite mishmash.

Dock var slutscenen helt klart 5 av 5, filmen i sin helhet får …

3 av 5 starka slabbiga hundmatsburkar

Anton

Jag är uttalat anti-Tarantino, men försökte se filmen med öppna fördomsbegränsade ögon. Och det var ganska kul! Leo spelar en oväntat osäker skådis, stammar till och med ibland. När han sen gör en dunderinsats under en filminspelning blir man glad och jublar ikapp. Det är en av de bästa scenerna i filmen. Det finns även en bra nerv när Brad är ute på Mansons ranch bland alla ungdomar. Våldskavalkaden i slutet är också minnesvärd, men blir liksom alldeles för mycket i sin knäpphet. En blodig tjej som springer runt och bara skriker är inte min grej. Att det sedan leder till att Leo får komma på besök hos sin granne är dock ett underbart nedtonat avslut.

Således: Once… är helt okej och givetvis snygg underhållning. Kanske lite för mycket transportsträckor, kanske lite för ofokuserad i sin story. Men kul medan det varade.

3 av 5 poolpartys.