Porträtt av en kvinna i brand

Karantänklubben- med anledning av Covid19.

Franskt kostymdrama om en konstnär som ska måla en ung kvinnas porträtt innan hon gifts bort.

Mathilda

Ett lyckat franskt kvinnodrama. Trots att filmen utspelar sig på 1700-talet känns den så modern, vital och bejakande. Historien om konstnären Marianne som utan att röja sin identitet följer efter den giftasredo Heloïse för att måla hennes porträtt är både vacker och intressant. Kärlekshistorien känns gripande och trovärdig, det vilar något tidlös över dem båda, speciellt till sängs med håret utsläppt. De påminner mig båda lite om Eva Green, hennes roll i min ungdoms favoritfilm Dreamers. Det kosmopolitiska i att bara vara en Europé, det mästrar Marianne och Heloïse. Men, jag kan lätt vantrivas bland konst om det inte handlar om att bläddra bland affischer i entréshoppen. Jag tar inte riktigt åt mig av överdådiga klänningar och yviga landskap, det puttrar på sin höjd i mig.

En tanke som slog mig i början av filmen, på tal om modernt, var att Marianne gick ned för en trappa bärandes på ett kronljus, inte för att hon skulle transportera ljuset någonstans för att ha en mysig stund, utan promenaden med ljuset var självändamålet. Hon gick runt med ett ljus för att alls kunna se!

Slutet är allt, storslaget och magnifikt, och även det modernt. Såg inte Carrie Mr Big tvärsöver en välsmyckad teatersalong i ett bitterljuvt ögonblick av kärlek och smärta?

3 av 5 sidan 28

Lisa

Den här filmen greppade tag i mig. Kanske att den även växt lite på mig i efterhand också. Jag tyckte först och främst att den var otroligt estetiskt vacker. Utan att vara “sådär snyggt filmad” som alla andra i filmklubben verkar störa sig på. En gripande historia om förbjuden och omöjlig kärlek, och på samma sätt som man vet att en romcom slutar lyckligt vet man (men hoppas ändå) att detta inte kommer sluta så som man önskar.

Karaktärerna känns dynamiska och jag uppskattade deras väldigt detaljerade och fina beskrivningar av varandra, från när de båda betraktat varandra på avstånd men med kärlek och fascination. Filmen innehåller en sorts härlig feminism som inte skriver en på näsan och inte förklarar sig utan bara är. Den förmedlar på något vis samma acceptans som karaktärerna känner inför sina livsöden. Genomtänkt, stringent, vackert och gripande. Slutscenen var fantastik. Ett så fint sätt att förmedla hur en människa burit med sig en annan i många många år. Äntligen en film som lämnar luckor på rätt ställen och låter betraktaren tolka själv utan att vara övertydlig.

5 av 5 scener utan musik

Ola

Det var nåt med den här filmen ändå. Att den heter “Porträtt av en kvinna i brand”, är fransk och handlar om en kärlekshistoria mellan två unga kvinnor på 1700-talet gör ju att man nästan tror det är ett skämt där man driver med pretentiösa franska filmskapare. Men det kanske är just detta som gör det så bra. Den här filmen har inte försökt att göra nåt “speciellt”, eller det märks iallafall inte på ytan och det är nog det jag gillar. Jag har nämnt massor av gånger att jag stör mig på filmer som “är snygga” när man tänker för mycket för på att de försöker va snyggt. Det gjorde man inte med den här filmen men det var antagligen snyggt.

Att det utspelar sig på 1700-talet är för mig alltid en liten fördel även om det kanske inte påverkade filmen så mycket. Men det är skönt att liksom ta bort det “moderna kontexten” som har en förmåga att störa och göra att allt känns som “samtidskommentarer” och politiskt. Filmen hade förmodligen nåt budskap men det kändes befriande fritt från moralpredikan och dylikt, man kan säga att den här filmen var den totala motsatsen till “Laundromat”.

Nu när jag skriver det här några veckor efter att jag sett filmen så minns jag inte själva storyn så noga och kärlekshistorien var väl inte på Titanic-nivå direkt men känslan är ändå, mycket bra!

4 av 5 bortgifta kvinnor

Anton

Det kan bero på glömska och nyhetens behag, eller på att vi i dessa tider kanske har lättare till överdrifter, men jag skulle vilja utnämna detta till den bästa filmen vi sett i filmklubbens historia. Inledningen sätter tonen: ett böljande djupblått hav och därefter en klippstrand i solnedgång. Det vackra i den här filmen känns lekande lätt, i princip varje scen är ett konstverk men utan att skrika det eller skvallra om ansträngning. En konstnärinna anländer till en avlägsen plats (en ö?), där en kärlekshistoria blir upphöjd och isolerad. Filmen blir därigenom sluten och kan enkelt avstå från stora gester. Få karaktärer, för det mesta fåordiga dialoger och teman som teaterlikt går igen. Vi får ingen musik på ljudspåret om den inte spelas eller sjungs i scenerna, för vi behöver det inte. Istället får vi blåst och hav och långsamma scener med grunnande blick och tveksamt och ändå säkert färgduttande. Och vi får kärleksgenrens mest förtjusande grepp, känslan av tidlöshet och frihet och ändå, bakom detta, trots allt, en gnagande vetskap om att det kommer att ta slut. Kanske är det ändå som så kallat feministiskt verk som filmen verkligen excellerar och förhoppningsvis får en stilbildande roll. Det är kvinnors öden som gestaltas, från att bli bortgift till att utföra en hemlig abort, och männen förblir befriande nog fullständigt i bakgrunden. Inga brandtal om kvinnornas livsöden och samhällsposition, inga tirader om orättvisa eller ojämlikhet. Istället får vi uppleva de kvinnliga erfarenheterna bara som de är, okommenterade. De finns till för att de finns, inte för att pekpinnestelt upplysa om ett förtryck. Sedan går det ju ej, vad gäller filmens förtjänster, att förneka att huvudrollsinnehavarna är unga och vackra, och att det uppstår en härlig sexuell laddning dem emellan. Som ni förstår står jag och väger, funderar kring om jag faktiskt ska ge Porträtt av en kvinna i brand högsta poäng. Även om den i stort klarar av balansen mellan det simpla och det pretentiösa, blir den kanske ibland något för mycket. Kanhända att jag därtill inte blev särskilt berörd av slutet, vilket jag dock oerhört sällan blir. Äh, men vafan!

5 av 5 armhålspenetrationer.