Fisherman's friends

Karantänklubben - med anledning av Covid19.

Sjungande sjömän i Cornwall.

Lisa

Cornwallrunk! Härligt! Jag kände att jag lätt skulle kunna och vilja bo i Cornwall. Kan ha med mitt nuvarande tillstånd att göra också. Livet verkade visserligen ganska “hårt” emellanåt men det tillhör väl charmen. Storstadsyuppies möter riktigt hederligt folk med riktiga jobb. Mycket klyschor och corny scener som ibland blev rentav skrattretande men jag skrattade även genuint emellanåt (tror jag). Det var mäktigt när de sjöng i kyrkan! Mycket humor (mer eller mindre lyckad), värme och lite sorg. En helt “vanlig” film som är trygg för den är förutsägbar till största del men inte så att man blir knäsvag. Spännande att se en film på distans i Coronatider.

3 av 5 bilar parkerade vid ebb

Mathilda

Det finns väldigt mycket att säga om den här filmen och samtidigt ingenting alls. Det är underdogsen i den pittoreska byn mot den överlägsna, okänsliga storstaden. En brittisk Gilmore girls. Faktum är att jag tycker den känns just amerikansk. Den underbara brittiska nerven fattas mig, det dråpliga och olustiga, cynismen och humorn. Fisherman’s friends följer verkligen en dramaturgisk tråd, och jag tycker det är synd att den sanna historien inte mjölkas på mer autentiska detaljer, för det är ju ganska intressant och mysigt med ett stort gäng åldrade sjömän som hobbysjunger visor. Platserna påminner om mina egna upplevelser; puben om Coopers Tavern i Burton-on-trent, gränderna om Ashby-de-la-zouch. Det är ett mys som inte går att förneka, en kärlek som inte dör och en låga som aldrig slocknar. Men tyvärr blir det här platt och förnumstigt, manuset är rent av skrattretande. Jago tex talar i gåtor, men också Alwyn och hennes pappa. Det är många lösryckta och obegripliga historier från det förflutna om allt som hänt till sjöss och på vilket sätt det sammanlänkat byborna. Det är vackra omgivningar och vacker sång, men ett totalt bottennapp i både manus och regi.

2 av 5 gula regnjackor

Ola

En väldigt märklig film med väldigt märkligt skådespeleri. Filmen handlar alltså om ett gäng fiskare som oväntat får skivkontrakt och blir hipster favoriter i London. Och det var väl en kul grundstory. Det stora problemet är den snudd på rasistiska porträtteringen av fiskarna i Cornwall. Tänk dig att det varit en film om ett gäng renskötare i Lappland som fått skivkontrakt för att de “Yokade” eller nåt, typ Roger Pontare. Sen gör man film om honom och hans kompisar och då säger de bara saker som “När vargen ylar på fjället, då kommer renarna tidigt”. Exakt så var den här filmen, fast om havet då.\
\
Men vad vet jag om Cornwall, folk kanske är såna där? Iallfall så blev det ganska klyschigt och inte speciellt underhållande.

2 / 5 emmets

Anton

En på massa olika sätt sjuk film om ett magiskt engelskt landskap där alla är grymma på släktforskning. Temat är den moderna människans jakt på det äkta. En skivbolagssnubbe från London med mycket sliskigt utseende hittar detta i en liten cornwallsk fiskeby. Synd bara, att äktheten känns genomfalsk. Klyscha serveras på klyscha, det är verkligen landet filtrerat genom storstaden som presenteras. Det blir aldrig läskigare än en pub som inte kan överleva i en by där alla är släkt och en långhårig utomsocknes som blir lite vresig på nämnda pubs musikquiz. Ingen heroinist så långt ögat kan nå. Kanske hade Ken Loach kunnat göra något intressant med denna sanna historia, men som det är nu får vi istället en film som ser ut som en dålig tantserie. Vilket i sin märklighet faktiskt är ganska underhållande. Plus också för själva sångerna.

2 av 5 sjörövarhistorier från 1700-talet.